- Jag tror din familj har köpt en kattunge av oss en gång i tiden. Kan det stämma?
Monica Larsson skrattar och konstaterar att världen är liten. För att inte tala om Sverige. Luleå. Hertsön! Där, i en röd holk, växte hon upp och gick via oboelektioner på Framnäs (som 11-åring!), till första bandet Korsdrag på Norra örnässkolan, tills hon en dag ville något mer och drog till Stockholm 1985.
Förhållandet till musiken har liksom alltid funnits där, men först nu - en jäkla massa år senare - släpps första plattan Wishful drinking.
What took you so long, som man brukar säga?
- Allt handlar egentligen om det där sista steget. Jag blir osäker. Jag har valt, gått vidare, sökt, säger Monica.
Inga kompromisser
- Jag slutade med musiken i ett och ett halvt år. Jag visste inte vad jag ville göra, hade en krasch i livet. Men efter det var det ganska självklart: Jag ville hålla på med musik, på mitt sätt.
Du skriver att skivan kom till efter många timmars sökande. Många har det där sökande i sig - vad har just du hittat?
- Jag kanske inte har hittat något. Eller jo, jag har vågat sluta vara rädd. Eller inte slutat, för jag kan fortfarande vara rädd. Men accepterat att jag är det och kört ändå. Just nu känns det ärligast, inga jäkla kompromisser.
Så plattan är väldigt mycket du?
- Det är en riktig egoplatta. Och processen dit har faktiskt inte varit så rolig. Att skriva musik är förknippat med prestation och lite ångest. Och så är det jobbigt även känslomässigt. Det kommer mycket omedvetet när man skriver. Jag trodde det var en myt men det stämmer. Det är lite som terapi.
Hur skulle du beskriva den? Jag upplever soundet som rätt mörkt - är jag ute och cyklar då?
- Nej, det stämmer nog. Det var tungt många år. Och så kraschen. Oj, vad öppenhjärtlig jag blev nu då, haha. Nä, men man måste blanda upp det lite. Jag kan vara lite ironisk mot mig själv också, som i Normal, säger Monica.
Vill spela i Luleå
- Det är helt enkelt rock på mitt sätt. Lite järnet så där. Jag blir själv snabbt less när jag lyssnar på skivor, när det låter likadant. Så jag gillar när det låter lite olika.
Hur är ditt förhållande till Luleå idag?
- Min mamma flyttade ned till Hällefors när min pappa dog för några år sedan, så nu var det två år sedan jag var upp sist. Men jag har vänner kvar och jag skulle verkligen, verkligen vilja spela i Luleå.
Apropå spela, är det någon turné på gång?
- Vi spelade i Kungsan för inte så länge sedan. Det var galet, folk började klappa med mitt i låtarna. Så tanken är att försöka få så mycket spelningar som möjligt. Nu har jag ju gjort grovjobbet och vill bara ut och spela. Samtidigt är jag helt slut.
Slut?
- Ja, jag är helt slut. Skivan, det är lite som en förlossning. Och så känns det lite som att jag stångas i underläge, eller det har jag nog alltid gjort, men jag gillar det.