Luleåkalaset, tidig lördagskväll. Området är öde men på en av de mindre scenerna har de första tonerna redan tagits. Och vilka toner sedan. En till synes väldigt ung tjej sjunger egenkomponerade låtar influerade av gammal soul. Hennes röst för tankarna ömsom till Amy Winehouse och Duffy, ömsom till Lykke Li och... ja, något hämtat ur Disney. Men vem är hon? Och varför har vi inte sett henne förr?
Några dagar senare ses vi på Kulturens hus. Hanna Lindgren visar sig vara en 18-årig Luleåtjej bosatt i Boden. Som lika mycket svarar på namnen Ebba Svärd och Majlis Andersdottir, som Hanna. Och som älskar musik. Såklart. En sådan där som hållit på med musiken sedan hon sprang omkring i bara blöja. Ja, sedan hon kunde springa över huvud taget.
- Jag tror att jag nynnade före jag kunde prata faktiskt. Musiken har varit naturlig i mitt liv. Mamma spelade mycket gitarr och pappa har alltid lyssnat på musik.
Det var alltid en jazzskiva på i bakgrunden när vi satt vid middagsbordet, säger Hanna och fortsätter:
- Jag fick en sån där minigitarr när jag var jätteliten. Och jag fastnade inte för att det lät bra utan för att jag fick uppmärksamhet.
Kanske inte jakten på uppmärksamhet, men väl jakten på en bra känsla, är det som fått Hanna att hela tiden fortsätta skapa musik.
De egna låtarna började komma redan på lågstadiet.
- Jag har väldigt lätt för att lessna på saker. Så fort jag har lärt mig en låt så är det inte lika kul längre. Därför började jag skriva eget. Och jag behöver musiken. För att må bra.
Hur menar du då?
- Musiken är viktig för att jag ska må bra. Jag har mått jättedåligt och det som funkat bäst för mig är musiken. Om jag har en dålig dag, får jag ut känslorna på helt annat sätt om jag får sjunga om det. Det märkte jag redan som yngre, säger Hanna och fortsätter:
- Jag minns när jag gick på fritids. Det fanns ett piano i ett avskilt rum. Jag gillade att gå dit om jag kände mig lite ledsen. Det var nästan som att jag fick uppmärksamhet av mig själv där, jag kunde ge mig själv beröm och en klapp på axeln.
Självklarhet i orden
Hanna tar en klunk av sin varma choklad. Hon säger allt med en sådan självklarhet. Och på något sätt känns hon äldre än de 18 år som står på pappret. Men det är mycket som inte är självklart för Hanna. Att det skulle bli musik var det ingen tvekan om.
Men efter att ha testat både musikgymnasiet i Boden och estetiska programmet i Luleå, slutade hon gymnasiet och började jobba i stället. Som ledare för en kvällskurs för unga tjejer, där målet är att skapa bättre självförtroende genom musik.
Varför har vi inte sett dig på några större scener?
- Ja, jag har inte direkt något kontaktnät. Sedan är jag mycket... allt eller inget, svart eller vitt. Jag ser liksom inte vägen till de stora scenerna. Då ser jag Globen direkt och det går ju inte, säger Hanna.
Soul med popkomp
- Men det är mysigt med mina småspelningar. Och så är det viktigt för mig att få köra min egen grej.
Det är här Ebba och Majlis kommer in. Hannas alteregon. Ebba är djup pop. Majlis är mer opera. Men det kan lika gärna bli rock eller musikal när Hanna sätter i gång med sitt skapande. När hon uppträder blir det dock mest soul, med popkomp.
Hur skolad är du egentligen?
- Från början blev det mest på gehör. Första gången jag höll i en riktig gitarr lät ackorden som Lilla snigel. Så jag tog ut den. Jag tror min vänstra hjärnhalva är lite ur funktion ibland, skrattar Hanna.
- Allra första gången jag tog en sånglektion var på gymnasiet. Kort därefter hade vi gospelvecka på skolan och de behövde någon som sjöng solot. Min kompis anmälde mig och jag tänkte inte så mycket på det förrän 20 minuter innan vi skulle upp på scenen. Jag lyssnade in mig på en skiva och bara sjöng. Jag tog en hög ton som jag inte trodde att jag skulle klara. Vilket jag gjorde. Jag blev själv som i chock och publiken ställde sig upp och jublade. Och jag bara: Jaha, det är åt mig. Kul!
Hör Hanna Lindgrens fantastiska röst här.