Det råder full aktivitet i ABF:s lokaler i Luleå den här onsdagskvällen. I ett av rummen verkar digitalpunkarna Borg 64 hålla till. De låter mycket – och högt – men överröstar ändå inte det taktfasta trummandet i sal 1. Därinne, bakom den vita dörren, sitter Anna Klara Alkberg, Yasmin Sundqvist och Sofia Johansson. Eller The Invincibles som de kallar sig. Då Borg 64 gnetat på sedan slutet av 90-talet, har The Invincibles precis sett dagens ljus. Så sent som i mitten av augusti bildades bandet som just ikväll finslipar sina låtar inför den allra, allra första spelningen.
– Vi har alltid velat spela i band. Men det var inte riktigt tänkt att det skulle bli just nu, säger Sofia Johansson.
Men det är nog bäst att ta det hela från början. Sofia och Yasmin känner varandra och har gått i samma klass sedan ettan. Tillsammans med Anna Klara dansar de streetdans ihop. Sofia och Anna Klara i sin tur, träffades i somras när de båda deltog i Luleås allra första Popkollo. Och det är lite där allting började. Sofia och Anna Klara hamnade i samma band under Popkolloveckan och när mejlet från en av kollots ledare damp ned där i mitten på augusti – var The Invincibles ett faktum.
– Hon frågade om vi ville spela på Kulturnatten. Och då två av de andra i kollobandet inte ville, frågade vi Yasmin, säger Sofia.
Det är både rörigt och lite trångt i den lilla replokalen. Det är tredje gången bandet repar och Veronica MaggiosVälkommen in nöts flitigt. Det är en av de tre låtar som kommer att spelas på lördag. Men innan de river av det första ackordet, ber de mig släcka lampan.
– Vi repar alltid i mörker, det är mysigare, konstaterar Anna Klara.
Just valet av låtar verkar ha varit det svåraste med att starta band. Men covers med lite drama- och kärlekstema är den röda tråden och The Invincibles räknar upp låtar av artister som Adele och EmeliSandé.
– Vi har skitkul när vi repar. Speciellt när vi spelar fel, skrattar Sofia och fortsätter:
– Vi hade tänkt skriva en egen låt men insåg att vi hade för lite tid.
– Men hade vi gjort det hade det nog blivit någon lite mer ösig och rockig låt. Med mycket trummor. Lite som Paramore, fyller Anna Klara i.
Innan den där veckan på Popkollo i somras, har Sofia, Yasmin och Anna Klara mest suttit hemma var för sig och spelat. Sofia har sjungit sedan hon var fem och för tre år sedan önskade hon sig en gitarr. Yasmin spelar egentligen också gitarr, men har lärt sig bas på imponerande kort tid. För Anna Klara, som inte har något trumset hemma, är det övning på andra ställen som gäller.
– Jag brukar öva på skolbänken. Med pennor. Det har nästan blivit märken och min lärare tycker nog det är lite störande.
Hur känns det inför lördagen?
– Vi är lite stressade, men vi tror att det kommer att gå bra, säger Sofia.
– Vi ska repa så mycket som möjligt och dricka mycket te och äta citron. Vi håller på att bli förkylda.
Vad är ni mest rädda för?
– Jag är mest rädd för att jag ska få voice crack. Då brukar jag inte vilja fortsätta sjunga.
På frågan om det redan nu finns några speciella drömmar tystnar bandet. För en sekund hörs Borg 64:s manglande innan Anna Klara säger:
– Vi har inte hunnit tänka så långt. Det har gått så fort. Det har bara varit vakna, gå i skolan, repa och sova igen.