Tidigt 1990-tal och Popsicle med Andreas Mattson i spetsen, banar väg för den stora indiepopvågen i Sverige. I dess kölvatten säljer David Myhrs The Merrymakers plattor i Japan och låtar som Monument of me och April´s fool snurrar flitigt.
I dag är både Popsicle och The Merrymakers splittrade men Andreas Mattson släppte sitt andra soloalbum Kick death’s ass i februari och lite senare i höst kommer David Myhrs Soundshine. Ett powerpopalbum där Andreas Mattson finns med på ett hörn som låtskrivare.
När man läser om svensk (indie)pop på 90-talet känns det alltid lite ja, nästan magiskt. Var det magiskt?
- Ja, det vette tusan... Jag tror att det beror helt på vem man frågar. Skulle man fråga Linda Skugge eller Andres Lokko var det kanske magiskt. Man får lätt en känsla av att alla var en enda stor familj som drack öl och hängde på Hannas på Skånegatan på Södermalm och att skivbolagen flockade sig. Men går man närmare och skärskådar en popmusikers vardag så märker man att bakom ligger mycket hårt slit, vardagsbestyr, ekonomiskt trassel och många krossade drömmar om utlandslanseringar hit och dit. Det är snarast sådant jag kommer ihåg, för vi i Merrymakers kände oss aldrig inne i smeten. Förmodligen för att vi inte såg sura ut och tittade ned på skorna som man skulle göra på den tiden.
Var det bättre förr, rent musikaliskt?
- Det beror också helt på vem man frågar. Jag får en känsla av att det görs otroligt mycket bra och spännande musik i dag. Så jag försöker vara försiktig med att generalisera eftersom jag är för lite nyfiken på att leta upp ny musik. Men frågar du mig vilka skivor jag allra helst slår på så är risken enormt stor att den skivan är gjord mellan 1966 och 1974. Det gjordes så fruktansvärt mycket bra musik i alla möjliga genres på den tiden - kanske speciellt precis i mitten av den perioden vilket för övrigt var då jag föddes, säger David Myhr och fortsätter:
- Så jag har alltid varit lite "out of time" på det sättet... men jag föredrar att kalla det tidlös för jag har aldrig varit så fokuserad på när musiken är gjord. Varför skulle en skiva vara mindre intressant för att den är från 2003
i stället för 2009? Det har jag aldrig förstått, men det är så branschen fungerar. En skiva blir "gammal" på ett halvår. Men Dark side of the moon låter ju lika bra idag som 1974.
I dag är ju all musik så elektronisk - hur påverkar den dig?
- Ganska lite. Jag kan tycka att till exempel Robyn har coola produktioner ibland, men det är inget jag influeras av. Mina musikaliska ideal sitter så djupt rotade att jag alltid går igång mer på riktiga trummor, gitarrer än vad jag gör av trummaskiner och syntar.
Du säger dig syssla med powerpop - som du själv beskrivit som genren som alla gillar men ingen köper - kan du utveckla det?
- Ja, min poäng är att musiken är ganska direkt och det är catchy melodier och de flesta som exponeras för en vinnande poplåt brukar tycka om det. Men eftersom den typen av musik har rötter i en Beatles/Beach Boys/Byrds-tradition och därmed kan upplevas som lite daterad så tappar man mycket publik som vant sig vid att det ska låta som NRJ eller Rix eller något där bara de aktuella topplistehitsen spelas med Rihanna, Beyonce eller annan electronica-dominerad listmusik som Swedish House Mafia eller September. Då förstår man att de musikaliska världarna ligger ganska långt borta ifrån varandra.
Är du nostalgisk?
- Både och. Jag är duktig på att samla på mig minnen i form av bilder, videor, pressklipp och all möjlig oviktig information. Jag har alltid en bild av att jag ska "visa för barnbarnen" någon gång i framtiden. Men å andra sidan har jag väldigt dåligt minne så det är lite svårt att vara nostalgisk när man inte minns så mycket. Men absolut - jag är lite nostalgisk över 60-talet trots att jag inte var född då.
Känner du dig gammal?
- Nej, jag känner mig som 27. Jag hade nog en större 30-årskris än 40-årskris. För när jag fyllde 30 trodde jag nog att nu är det över - nu måste jag skärpa mig, klippa mig och skaffa ett jobb. Men nu struntar jag liksom i det och gör tvärtom, satsar hela hushållskassan på en soloplatta. Vilket är ett ekonomiskt vansinne förstås, men jag blir lycklig i själen av att höra det färdiga resultatet. Det är vad jag kallar livskvalitet.
- Sedan tycker jag skivbolagens och troligen även skivköparnas (om det nu finns några längre) fixering vid att popstjärnor ska vara unga känns ganska gammaldags. Det är klart att alla var unga på 50- och 60-talet eftersom pop och rock i sig var unga musikstilar. Men nu är det ju över 60 år sedan rock’n’roll uppfanns och om Tom Petty är 33 eller 53 spelar ju ingen som helst roll för hur bra hans låtar är. Fast nu tycker jag att även han har blivit lite väl gubbig om jag ska vara ärlig.
Både du och Andreas Mattsson är födda i Piteå, korsades aldrig era vägar som unga?
- Visst stötte vi på varandra. Men han är några år äldre än jag och det märks så mycket när man är ung. Sedan är han så tystlåten så jag blev alltid lite nervös i hans närvaro eftersom jag är mer av en pratkvarn. Men båda var med i både Kommunala musikskolan och Piteås legendariska rockförening Ripp-Rock way back men sedan flyttade han väldigt tidigt till Stockholm och spelade i alldeles för farliga band för mig.
Första solospelningen någonsin i kväll - är du nervös?
- Ja, men mest för struntsaker som att någon kabel till mina gitarrpedaler ska glappa. Inte för musiken.
David Myhr och Andreas Mattson spelar alltså på restaurang Valdino på Acusticum i Piteå ikväll. Förra veckan släpptes även David Myhrs singel Got you where he wanted, med tillhörande video producerad av Luleåteamet Blåfilm.