Att få se en lång slingrade kö utanför igloon på Gültzauudden, var kanske inte vad jag förväntade mig när jag anlände för att hämta ut billjetten till kvällens konsert. I det gamla rådhuset, som nu agerar biljettkassa istället för glasskiosk, står arton spanjorer och väntar på att få lösa inträde. I vimlet utanför noterar jag även fransk-, rysk- och engelsktalande besökare. Ice music börjar bli ett fenomen och känslan att vara turist i sin egen stad är påtaglig.
Ikväll ska vi lyssna på Vinterrock, en kanske inte helt förväntad akt under snökupolerna. Närmare 150 personer i publiken gör igloon smockfull och folk sitter i trapporna. Vi blir informerade om att vår blotta närvaro får tempraturen att stiga och således kommer instrumenten att behöva stämmas om allt eftersom. En av kvällensgästartister, Svante Lindqvist, har tydligen ombetts att hålla sig ifrån fiolen som hänger i taket så mycket som han bara kan. Känner man till Svante förstår man att det är en motsägelse utan motstycke. Men mot slutet av konserten droppar faktiskt vatten från det skimrande isintrumentet.
Stämningen inne i Ice music är verkligen magisk. Domerna besitter en slags dämpad snökoje-akusitik. Issinsturmenten skimrar nere i mitten och skiftar färg. Miljön är storslagen och man förstår att det har blivit en internationell begivenhet.
Spelningen då? Vinterrock är det klassiska coverbandet. Vanligtvis huserande på diverse uteetablissemang samt frekvent röjandes på afterskin i Riksgränsen. Repertoaren består mest av U2 samt klassika stänkare signerade AC/DC, Primal scream, The white stripes och Deep purple med flera. Afterski-röjjet lyser igenom men det blir liksom en lo-fi-stämning. David Granströms hammond är utbytt mot isxylofon. På slagverk samsas Magnus Ahlkvist och Joacim Flodmark. Den senare har fått lämna både drag- och blåsharmonika hemma. Micke Mitchells bas mot nåt som jag faktiskt inte vet vad det är. Det är väl bara Johan Berg på sång och Lars Eklöf på gitarr som inte behövt ställa om sig totalt inför kvällens spelning.
Vinterrock är tighta och låtarna sitter trots idoga pauser för att stämma om stränginstrumenten. Mysfaktorn är på topp och Johans hesa stämma passar fint in i den dova akustiken. Huruvida det är värmen och musikglädjen eller publikens varma andedräkter som får taket att droppa efter en timme låter jag vara osagt. Men nog är det lite vackert alltid. Särskilt när kvällens andra gäst, Britta Bergström, river av Pride. Visst kan ett coverband viftas bort som en parentes i kulturlivet men kom ihåg att även Weeping Willows började med att spela covers en gång i tiden.