Det anades redan i början av året. Att denna upplaga av inomhusfestivalen Minus 30 grader inte riktigt skulle bli som tidigare. På ett sätt var det redan givet: De nya arrangörerna Pancakelady (som även håller i Musikens makt) gick tidigt ut och sa att de ville göra om festivalen, ge den en mer klubbig känsla och ännu tydligare rikta sig mot det yngre klientelet.
Men sen var det också något annat. Snacket har inte riktigt varit som det brukar kring festivalen och det kraftigt nedbantade antalet akter (fem stycken) presenterades alla i en klump.
Elisabeth Rosenbrand, ena halvan av Pancakelady, har ingen exakt siffra på hur många förköpsbiljetter som såldes. Men inte särskilt många. Uppskattningsvis besökte ungefär 400 personer Minus 30, vilket är skrämmande lite. Inte minst i jämförelse med succéåret 2011 då Håkan Hellström drog fullt hus. 2012 var det också i princip slutsålt, över 1 100 biljetter sålda, då Laleh, Zacke och Albin Gromer spelade. Förra året minns jag att jag tyckte det kändes glesare på festivalen, dock med närmare 950 biljetter sålda. Jag minns också att jag uppfattade en slags Yohio-effekt och många av besökarna var under 20.
400 besökare – och många av dem ryktas ha fått gratisbiljetter – är alltså ingen jättepublik. Att Linda Pira inte funkade som ett dragplåster är alltså ganska tydligt. Det den breda massan kids verkar vilja ha är kommersiell dansmusik – och Niello. Denna radiovänliga, elektroniska partyhiphop drog den absolut största och mest röjiga publiken. Och denna Malmöfödda 26-åring, med tre singlar i bagaget, skapade mer eller mindre hysteri hos de unga fansen. Kanske med all rätt. Han och hans tre "bandmedlemmar" (en trummis, en dj och så brorsan på kör) gav allt. Och lite till. Även om det på sina håll blev en aning grabbigt, var det både ösigt, stökigt och alldeles underbart.
Men Niello var inget undantag. Faktum är att Minus 30 alltid har haft en förmåga att boka riktigt bra artister. Så även i år. Kanske var Bella Boo ett lite för vågat kort. Hennes DJ-set mellan konserterna funkade så där, även om jag mer än gärna hade sett henne på en klubb med folk i min egen ålder. Och både Gnucci och Linda Pira (med Stor och The Salazar brothers) var i stort sett felfria. Jag menar, har ni sett Gnucci live!? Denna bufférappare är en fullfjädrad artist och förtjänar så mycket mer än den lilla – men laddade – klick som bara fyllde två rader precis framför scenen. Till slut ger hon nästan upp och bildar istället en stor dansring tillsammans med publiken på golvet.
Lite publik, högklassiga spelningar och lite ungdomsdisco på halvfart däremellan. Hur Minus 30 än gör är det svårt att se festivalen som ett fiasko. Det säger också arrangörerna dagen efter festivalen.
– Vi är såklart missnöjda med besöksantalet. Men vi är nöjda med vår line up och alla artister gjorde bra spelningar, säger Elisabeth Rosenbrand och fortsätter:
– Men det är klart vi måste fundera över varför vi inte nått fullt ut med konceptet. Det kanske fortfarande var lite oklart. Sedan är målgruppen väldigt svår att nå. Där hade vi behövt mer tid på oss att nå dem.