Min egen första och enda kontakt med bandet Lillasyster bestod i att jag av en händelse traskade förbi deras spelning på Arvikafestivalen för några år sedan, och identifierade låten de för tillfället spelade som en cover på Rihannas gamla radiohit Umbrella. Just denna cover är också den enda av deras låtar som en gång i tiden har spelats flitigt på radio. Min spontana reaktion där och då, bredvid Andromedascenen, var självklar: jag skrattade.
När samma grupp kliver upp på Badhusscenen sent under fredagskvällen så är mina känslor inte helt olika de jag hade då. Lillasysters framtoning är hård och elak, och deras svenska lyrik är skurkaktig och egentligen totalt innehållslös. Att jag sträcker mig ända upp till en tvåa beror på att den benhårda ljudbilden trots allt är musikalisk och nästintill acceptabel.