”Ska vi göra det här nu då?” säger Kristofer Åström när han gjort sig synlig på scenen och justerat höjden på sitt mikrofonstativ, som i ett försök att ta kål på alla eventuellt höga förväntningar innan han faktiskt börjar spela. Klockan har hunnit bli elva på kvällen när konserten börjar, och stämningen är precis så munter och uppsluppen som den bör vara på en krog sent en lönefredag. En helt annan stämning, med andra ord, än den som infann sig under hans minnesvärda spelning vid strandkanten på Musikens Makt år 2010.
Inte desto mindre är Kristofer Åström väldigt behaglig att lyssna till, när han under fredagen inviger Bistro Norrland’s nya livekoncept ”Devil’s Jukebox”. Med en sliten gammal gitarr som han påstår sig ha köpt på Myrorna för 250 spänn, samt ett litet munspel i en ställning runt halsen, spelar han med ögonen slutna under närmare en timme. Hans nyligen släppta studioalbum From Eagle to Sparrow, det nionde i raden om jag minns rätt, låter mera country/americana än någonsin förr. Visserligen inte en av hans bättre skivor, men även där finns ett och annat guldkorn (som såklart spelas upp under kvällen).
Den muntra stämningen, som jag tidigare nämnde, fungerar tyvärr inte heller ihop med alla de mörka teman som Åström behandlar i sina låttexter. Han beklagar sig över att hans låtar är så tystlåtna, och uttrycker en förhoppning om att alla i rummet kanske hör musiken trots allt. Tyvärr respekteras inte tystnaden och lugnet av besökarna på Bistro Norrland, sorlet i rummet överröstar nästan PA-högtalarna då och då. Framåt slutet av sin spelning tillägnar Kristofer Åström spåret The Bottle Let Me Down (ursprungligen en gammal Merl Haggard-låt) till publiken, vilket ju känns en aning tragiskt. Själv längtar jag bara tillbaka till tidigare nämnda spelning på Musikens Makt, där jag satt på en filt i sanden och lyssnade till en av det årets finaste musikaliska ögonblick. Jag älskar karln, men kan tyvärr inte påstå att hans spelning i Norra Hamn levde upp till mina förväntningar.