Hon är trött efter förra veckans boksläpp. Inte för att det syns men det har varit en hel del intervjuer. Några resor. Och så det mest uttröttande - Åsa, Åsa, Åsa.
- Jag har snackat om mig själv och mitt så mycket att jag är helt slut i huvudet. Jag är väldigt ego just nu, tror att allt bara handlar om mig, säger Åsa och ler sedan och slår sig ned i soffan i den något 50-talsinspirerade lägenheten.
Romantiska komedier
På vardagsrumsbordet trängs några ljuslyktor med hennes starkaste vapen. Eller trängs och trängs. Den bärbara datorn som hon plitar ned de flesta av sina texter på, är så liten och lövtunn att den hade rymts i en vanlig skolmapp. Ett ögonkast bort ligger några dvd-filmer staplade. Högst upp syns I love you man och Åsas förkärlek för romantiska komedier bekräftas.
Plötsligt går Robyns Hang with me igång och hon hoppar upp för att svara i mobilen. När hon kommer tillbaka har hon med sig extra milt snabbkaffe och köpesmazariner inslagna i rosa prasselpapper.
- Ni måste nog ta ganska mycket pulver. Jag dricker svagt kaffe. Jag är supertöntig med kaffe.
Egentligen skulle vi inte alls sitta i Åsa Petersens soffa i dag. De senaste dagarnas höga tempo sätter spår i stamningen. Men då hon bestämt sig för att utmana sig själv, sitter vi ändå här.
Jag läste någonstans att du har sagt att ända sedan du var liten har du upplevt dig som annorlunda. Hur då?
- Det handlar mycket om att jag stammar. Speciellt på högstadiet blev det extra tydligt. Jag minns högläsningen på språklektionerna med skräck. Vi skulle läsa högt radvis. Och jag räknade ned, sju rader kvar, sex, fem. Det var ångest, säger Åsa Petersen och fortsätter:
- Jag hade ständigt den upplevelsen. Att jag inte räckte till. Men under åren har jag hittat en helt annan styrka. Men stamningen har hindrat mig i mycket. Till exempel har jag dragit mig från att göra intervjuer. Men jag har en röst som är tvungen att höras, jag har så mycket jag vill säga.
Utstrålar värme
Och även om hon ibland hakar upp sig, känns det som att Åsa älskar varenda litet ord som kommer ut ur hennes mun. Ord som tar lite tid och som hon låter ta lite tid, som har rätt att ta lite tid. Men så har det inte alltid varit. Därför var det skrivna ordet en slags räddning där i tidigt tonår.
- När jag skrev tog det aldrig stopp, som när jag pratade. Jag har älskat att orden har löpt. På högstadiet skrev och skrev och skrev jag. Och jag älskar orden, att hitta dem. De är det bästa jag har, säger Åsa Petersen.
Kanske är det värmen hon utstrålar, eller kanske har det att göra med hennes öppenhet i sina texter och i sociala medier - för på något sätt känns det som att man känner Åsa. Eller kanske åtminstone är bekant med.
Man kan få veta ganska mycket om dig via det du skriver - bland annat har du sagt att du tänker för mycket? Vad är det du tänker för mycket på?
- Allting. Jag tänker för mycket på allting. Jag är sån. Jag blir engagerad. I stora och små saker. Och jag analyserar och analyserar och har nog svårt att släppa saker. Det är en ständig analys och självrannsakan: Jag kanske skulle ha sagt så i stället, tog han illa upp när jag gjorde si. Ibland är den nog överdriven och jag måste stoppa, intala mig själv: Åsa du duger, det är okej att inte orka med, hänga med. Det har väl att göra med att jag har en ganska stor prestationsångest.
Vad driver dig?
- Jag är en känslomänniska. Alla mina nära säger det. Jag blir lätt engagerad. Och det är de här områdena jag känner extra starkt för, säger Åsa och klappar med handen över hjärtat.
- Och just normkritiken, det är min hjärtefråga. Det är sådant jag blir extra arg av, extra glad, som hjärtat klappar extra hårt för.
Hur skulle du beskriva dig själv?
- Jag är glad. Känslig. Ambitiös och engagerad. Sedan har jag lätt att älska och ibland också lätt att bli ängslig.
Är du modig? Jag menar, det krävs väl ett visst mod för att våga lämna ut sig?
- Ja, det tycker jag nog. Men jag tror att om jag inte hade skrivit om hur jag har det i mitt liv, så hade det andra jag skriver inte blivit lika intressant, inte lika bra. Men det största är ändå att jag blir så engagerad. Och allt som samlas inom mig måste ut då. Annars blir det så tungt.
Vi går husesyn i lägenheten som ligger bara ett stenkast (nåja, ett jäkligt kraftfullt sådant) från Olivers. Åsa skrattar och säger att detta inte känns helt bra. I arbetsrummet finns ett gammalt, lite för litet skrivbord och fullmatade bokhyllor.
Så det är här du sitter och jobbar?
- Ja, mestadels. Det är bra att skilja på det som är privat och det som är jobb, säger Åsa Petersen men ändrar sig i samma andetag.
- Eller vänta, du, vad säger jag. Jag sitter skitofta i soffan och skriver krönikor. Haha, varför sa jag så där!? Jag önskar att det var så.
Önskar och längtar. I ett inlägg på Åsas blogg för inte så länge sedan gick det att läsa: "Det vore inte helt fel med någon som kallade mig typ Våfflan och klappade mig i rumpan ibland. Också ett sätt att längta efter tvåsamhet."
Jag läste att du ganska ofta kan längta efter tvåsamhet. Om jag nu förutsätter att du är hetero, har du funderat mycket kring den heterosexuella tvåsamheten? Tror du att den kan krocka med det queera tänket?
- Jag tror vi alla är uppfostrade i rätt starka könsroller. Så det är nog ganska lätt hänt. Att det blir så i en kärleksrelation, statiskt liksom. Jag har upplevt det, säger Åsa Petersen.
- Och det är klart, jag har en längtan efter en livskamrat. Att ha en kompanjon helt enkelt, att vara två. Jag har en stor umgängeskrets. Jag är älskad och älskar en hel hög av individer. Men den där extra, en alldeles särskild, det längtar jag efter.