– Enda grejen är att nu kan det ju plötsligt bli fullt, sade Fredrik Johansson till Duo nöje inför helgens förflyttade föreställning.
Projektledaren yttrade orden med en "kom i tid"-varnande ton, och åsyftade att Norrbotten 2014s officiella årstidsinvigningen av väderskäl flyttats från det svårfyllda Rådhustorget till betydligt mera platsbegränsade Acusticum. En inte helt obefogad varning heller, med tanke på den obefintliga prislappen och headlinern Sofia Jannok.
Men man kan ju se det som något positivt också – att fylla huset. För fullsatt blev det.
– Som same är man rätt så osynliga, till och med inom antirasism, säger Sofia Jannok från scenen.
Hon exemplifierar, i en Morrissey-artad jämförelse, med den gångna veckans Pippi Långstrump-debatt. För att visa hur förlegade termer kan leva kvar längre inom områden som marginaliseras.
– Hur länge skulle "lapporten" ha fått heta "negerporten"? Den har faktiskt ett riktigt namn.
Lika skiftande som hennes musikaliska nummer går från sång till jojk går ljudbilden från klar till reverbdiffus. Och hennes tilltal emellan växlar mellan avslappnat anekdotiskt och estradpoetiskt. Oftast också på just temat antirasism – men en sådan som utgår ifrån att uppmärksamma samiska rättigheter.
"Du behöver inte ge mig någon fucking rätt
För rätten var min från dag nummer ett
Och om du frågar mig så är det fett
Att Jimmie gett sig in i matchen, för jag vinner den lätt"
När Sofia Jannok säger att James Camerons Avatar är hennes favoritfilm är det lätt att, som cineast, höja ett tvivlets ögonbryn. Men hennes sätt att berätta, måla förklara och dra paralleller gör det lite mer förståeligt.
Filmen anspelar rättså genomskinligt på urbefolkningsförtryck och landstöld i nordamerikansk historia – men som Sofia Jannok pratar om den känns kopplingen till nordskandinavisk historia nästan mer relevant. "En 3D-sciencefiction-dokumentär om hur det är här", kallar hon den. Om hur gruvföretaget från jorden exploaterar paradisplaneten. Om hur urbefolkningen måste bort. Om hur de började stjäla jorden för 400 år sedan.
Enda skillnaden, säger Sofia Jannok, är att Hollywoodproduktionen har ett lyckligt slut.