Under dagen hade Universitetet hållit Öppet Hus för besökare, och senare under kvällen var det så dags för det officiella 40-årsfirandet i Kulturens Hus. Ännu ett evenemang i raden, med andra ord, i samband med det stora jubiléet. NSD spanade in kvällens programhändelser från klockan halv nio, då dörrarna öppnades för biljettköpande besökare. Lilla salen, restaurangdelen (inklusive scen) och baren Lady In Red hade hyrts till firandet. Man hade även smällt upp ännu en bar nere vid Restaurangscenen. Detta var alltså, i grund och botten, vad festen bestod av. Detta, plus tre stycken musikakter.
Den första av dessa tre består av två pianister, Angelica och Anna (den förstnämnda aktuell i SVT:s Så ska det låta), vars framträdande i princip uteslutande visar sig utgöras av önskelåtar från publikens sida. Dessa håller till på scenen vid Lady In Red, och underhåller i närmare två och en halv timme inklusive pauser. När jag själv anländer är det redan knökfullt i baren och vid alla ståbord i närheten, och medelåldern i publiken är ärligt talat något högre än väntat. Vilket givetvis märks på stämningen och jublet, men även i allra högsta grad på de låtar som önskas och spelas. De flesta av dessa stycken har såklart betydligt fler år på nacken än vad jag själv har. Och visst är det angenämt att lyssna till snygga pianocovers av allt från Kiss till Siw Malmkvist, det tycker jag absolut.
Det (enligt programmet) så kallade partybandet Kapten Nemo, ett band jag själv aldrig ens har hört talas om, är den andra i raden av underhållande akter. När detta gäng kickar igång sin spelning i Lilla Salen har tyvärr inte ens ett tiotal besökare letat sig dit för att lyssna. Utan att bekymras alltför mycket av detta drar Kapten Nemo igång sin fartfyllda låtblandning, där moderna souliga radiohits får ta precis lika stor plats som gamla popklassiker från 80- och 90-talet. Som tur är kikar fler och fler besökare in i Lilla Salen, och en halvtimme efter spelningens start har golvet fyllts av lyssnare och danspar.
Strax efter klockan elva kliver så festens största dragplåster upp på Restaurangscenen, nämligen Göteborgsbandet The Soundtrack Of Our Lives. Det var längesedan jag själv såg röken av Ebbot och Co, och det står snabbt klart att TSOOL (enligt mig) är kvällens enda akt som håller så pass hög klass att man faktiskt förtjänar en större publik än den man dragit till sig under denna kväll. Sist jag såg dessa på scen bestod publiken av ungefär 10000 personer, något som givetvis gör att kvällens publik på ett par hundra människor känns försvinnande liten. Inte desto mindre är framträdandet tungt och riktigt bra, där briljanta Instant Repeater ’99 får inleda ett en och en halv timme långt set. Väldigt trevlig lyssning, må jag säga.
Detta firande för allmänheten hålls alltså cirka en månad efter den ofantligt väl genomförda så kallade Jubileumsfestivalen ute på Porsön, som jag också rapporterade från. Festligheterna på Kulturens Hus var sannerligen trevliga, men innan jag avslutar måste jag bara få säga något om dessa två i jämförelse. Universitetets privata Jubileumsfestival var, för att säga det rakt ut, hiskeligt mycket större och bättre enligt mitt tycke. Synd bara att inte allmänheten bjöds in den gången.