Jag anade det. Jag har liksom svårt att se Veronica Maggio släppa taget. Om det där... snygga. Perfekta.
Och lite så känns denna onsdagskväll - aningen för välpolerad. Tillrättalagd. Jag menar - herregud - till och med bandet består av fyra fagra snubbar. Och så Luleåbekantingen Birgit Bidder (som jag i ärlighetens namn nästan stundtals tittar mer på än Maggio själv) på synt och kör. Sedan finns det faktiskt en hel del som stör också. Som Veronica Maggios stönprat och den där handen som envisas med att puffa till håret så där 67 gånger för mycket. Dessutom. Jag vet inte om det har med det sittande läget att göra - Maggio själv säger att det alltid är lika läskigt att spela inför en sittande publik - men det hela tenderar bli kraftlöst och emellanåt lite sömnigt.
Nu låter det här förmodligen som en rådiss. Vilket det verkligen inte är. För lik förbajat svänger det. Det ÄR bra. Mycket bra till och med. Och Veronica Maggios röst är så där äckligt perfekt (återigen) hes. Men den där känslan av att man vill skrika ut en textrad eller två, njä, den infinner sig inte riktigt.
Bäst är - förutom basisten (!!) - Inga kläder, Snälla bli min (gåshudsläge) och de gamla låtarna med Stopp i täten. Sämst är, tyvärr, Sju sorger som saknar tryck och i vilken Veronica Maggio faktiskt inte sjunger särskilt bra.
Föga överraskande spelas Jag kommer sist och då tvingas publiken att ställa sig upp. Det gör skillnad. Så. Jag ser mer än gärna Maggio igen, men då utan en stol i baken.