En sprudlande Albin Myers smiter undan från arbetet i studion i närheten av Globen i Stockholm. I dag släpps nya låten ”Gang, gang, gang”, den tredje från projektet The Gang Gang Gang som han har tillsammans med artistenHABZ.
– Det jag gör brukar jag kalla positiv aggressivitet. Man vill inte slåss till det, man vill dansa. ”Hooligan house” utan slagsmål.
Vilket är ditt signum?– För Albin Myers-produktionerna är det mycket energi. Mycket sitter i basljudet och i ”kicken”. Det ska smälla på.
På tal om signum. Rent visuellt är det din mohawk-frisyr. Hur ofta har du den?– I början kunde jag räkna de dagar på året jag inte hade den. Numera har jag den inte varje dag, men vid alla publika tillfällen. Jag har blivit en mästare på att göra frisyren. Den tar tre minuter.
– Jag har alltid gillat punkens estetik. Jag gör musik som inte passar till hur jag klär mig. Jag kommer nog att ha min mohawk tills jag inte har något hår kvar (skratt).
Musikintresset började med Michael Jacksons ”Off the wall” och ”Thriller”.
– Så var det för många födda på 70- och 80-talet. De hörde honom och fastnade för den ”catchy” musiken. Han var min första idol. Jag var fyra år gammal.
När han senare kom att höra Prodigy var det kört.
– Jag fastnade för elektronisk dansmusik och slukade allt.
Hans äldre bror, en rockare, jobbade på skivbolag, var rockare.
– Det innebar att jag fick all musik som skulle släppas, ofta ett halvår innan lansering, som Goldie, eller Nordic Rave-samlingarna. Jag fick hela tiden smaka på det nya. Det var grymt som fan.
Varför blev det dansmusik för dig?– Det är mycket rytm, ett högt tempo och jag får utlevelse för många positiva känslor. Det kan vara en outlet för min extra energi. Jag har ingen ADHD-diagnos, men det kan mycket väl vara det.
Redan 2009 gjorde sig Albin Myers ett namn då han remixade David Guettas ”When love takes over”.
Det riktiga genombrottet kom 2012. Han minns sitt gig på Summerbursts andra scen, den enorma supporten och känslan av ett erkännande.
– Det var året då världen öppnade öronen för elektronisk dansmusik, det som blev EDM. Portarna öppnades. Alla tyckte att det var kul.
Egna genombrottslåten var ”Hells Bells”. Låten blev en hajp redan ett halvår innan den släpptes, bland annat tack vare kollegan Tiesto som inkluderade den i sitt set först av alla. Sedan fick den ett långt liv.
– Tim (Bergling, Avicii) spelade den på vartenda gig, till det sista han gjorde 2016.
Avicii minns han som en inbiten musikälskare vars kärna aldrig ändrades, trots den enorma populariteten.
– Vi träffades 2009 första gången, det är så jag minns honom. Jag minns att han alltid hade så bra musik. Han var den lilla killen som gjorde bra grejer och bara ville göra musik. That’s it. Så var det alltid, hur stor han än blev. Vi hade alltid samma snack igen.
Albin Myers går alltmer sällan ut själv och dansar. Lediga helger är han gärna hemma, men han försöker att gå på några musikaliska event varje månad för att upprätthålla intresset.
I år firar han tioårsjubileum som producent och dj på heltid.
– Det har varit tio fantastiskt roliga år. Jag har haft kul. Det är krävande som fan, men jag har valt det själv. Jag är glad och ödmjuk att jag kan göra detta.
Du låter så fylld av energi. Var kommer den ifrån?– Musik är roligt. Det är det. Du hör att jag måste stanna av mig själv ibland och undra hur frågan var? Jag bara rullar (skratt): Det är kul att dela med sig om folk vill ha det här.
Har du sett några märkligheter från scenen någon gång?– Det har varit folk som blottar sig och allt möjligt. Vid få tillfällen hamnar hormonstinna killar i bråk. Då drar jag ner musiken och säger ”Ni som nu förstör för alla, vad håller ni på med?”. Då blir det jättepinsamt.
Folk som kommer upp till dig då?– Givetvis. Det sker ofta. Sedan kan någon komma och undra ”Vad gör du för nåt?”. Jag förklarar och de säger ”Aha! Spela Spotify”. Då säger jag ”Ja du, lille vän, det kan du ju göra hemma”.
Han har spelat totalt sju gånger på Summerburst (Stockholm och Göteborg) samt fyra år i rad på Bråvalla (”Jag var deras hus-dj”). Det är lätt att se små trånga klubbspelningar på landsorten som en kontrast. Albin Myers ger sin syn:
– Det är lika roligt som på stora arenor, men vitt skilda grejer. Jag gör det jag ska i båda sammanhang; Albin Myers-musik. Jag är densamma, men kontakten blir närmare. Det är härligt.
Det är nära hjärtat?– Verkligen. Det blir nästan mer personligt och jag har alltid samma nervositet. Jag vill att folk ska tycka om det jag gör. Jag utgår alltid från att folk inte vet vem jag är. Det handlar om att få över dem. De ska känna ”ahaa”. Det är min utgångspunkt. Jag vill alltid ha lite nerv kvar.
Vad gör du innan du går upp?– Ofta är det väntetid. Jag tar det lugnt, väntar i loge eller på hotellrummet och sticker sedan direkt upp på scenen.
Hur är ditt turnéliv? Glamouröst, dekadent, lugnt ..?– Glamouröst är det vid väldigt få tillfällen. En stor del är resandet. Ska man göra det här kan man inte festa som en galning. Man ska ju jobba. Visst kan det vara fester som är roliga och spårar ur, men det händer sällan.
– Den där rock ’n’ roll-stilen stämmer inte med verkligheten om man ska kunna jobba. Där sticker jag hål på myten (skratt).
Att komma till Piteå räknar han knappt som en resa. Annat blir det nästa vecka när han ska flänga runt i Indien.
Hur gör du för att göra turnerandet så smidigt som möjligt?– Jag försöker hitta de bästa flygtiderna, ha väldigt många podcasts nedladdade och hålla koll på tiderna. Då behöver man inte stressa.
Det är tre år sedan han besökte Piteå för ett Halloween-gig på havsbadet med bland andra Cleo och Khaliffa. Nu ser han fram emot att möta publiken på Kalles.
– Det blir mycket av det jag gör och har gjort, plus en och annan remix på ännu mer populära låtar. Jag tar det som det kommer.
– Jag ska övervinna alla som jag inte vunnit förr. De ska komma in i Team Myers (skratt). Det blir jättekul!