Kommer ni ihåg Rewind? Luleåbandet som tog hem Rockpriset i tävlingen Musik direkt 2006. Som startade och har hållit i festivalen Shout out night. Och som för ett par år sedan spelade rätt flitigt runt om i länet.
Hur som helst. De är tillbaka. Eller. Tre fjärdedelar av bandet har flyttat till Stockholm och spelar idag något de kallar cheerleaderpunk. På knappt ett och ett halvt år har de släppt två demos, det senaste - German boys and others - i november. NSD nöje ringde upp gitarristen Lisa Löfgren.
Jag måste bara få fråga - cheerleaderpunk, vad är det?
- En slags punkrockpop. Till skillnad från Rewind som var mer rock. Man kan säga att vi sticker ut med att vi är rakt på. Korta låtar, hookiga melodislingor, nasala körer och ja, tänk tuggummi och vicka på rumpan, säger hon.
I tidningen Gaffa - som gav er demo 3 av 5 i betyg - beskrivs ni som glada. Är ni det?
- Vi tycker nog att det kännetecknar oss ganska bra. Och det kanske låter lite hemskt att säga det men vi är nog inte så creddiga. Speciellt inte i Stockholm. Här är det dessutom mycket DJ:s som spelar på klubbarna just nu, inte så mycket klassiska rockband. Överhuvudtaget kanske vi inte passar så bra i Sverige just nu.
Är inte det ett tecken på äkthet? Att inte så desperat försöka passa in?
- Ja, fast nog kan vi vara veliga ibland, när man känner den där rädslan för att vara ute. Men vi kan inte spela det vi inte står för. Så vi får stå upp som minoritet.
Vad hände med Rewind?
- Jag, Lovisa och Lotta har känt varandra sedan 6-årsåldern. Och vi körde ganska intensivt med Rewind under gymnasietiden. Men efter det... Ja, det kommer ju en tid då man måste bestämma vad man ska göra med sitt liv. Med ansvar, jobb och vardag. Så vi satte musiken åt sidan litegrann. Hade en paus på två år.
Hur blev det Tiger Bell?
- Det fanns hela tiden i bakhuvudet att vi skulle börja spela igen. Vi flyttade till Stockholm och när vi alla tyckte att vi var redo, så bildade vi ett nytt band. Vi hade haft kontakt med Canan (basist i Tiger Bell) sedan vi la av med Rewind. Alla vi som spelar har samma vision, samma drivkraft.
Tidigare i NSD har ni sagt att om ni stannat kvar i Luleå, skulle ni förr eller senare ha lagt av. Varför då?
- Vi håller ju på med musik för att vi är intresserade av musik. Inte för att få den där bekräftelsen. Men samtidigt, den där bekräftelsen som man får när man spelar live, det är den som får en att fortsätta utvecklas. Hemma, i Luleå, kom allt färre på våra spelningar. Lite så var det, att de som ville se oss hade redan sett oss.
Vart är ni på väg nu då?
- Drömmen är att spela in en skiva. Att göra det bra från grunden med en bra producent. Men den största drömmen är att åka till Japan.
Varför då?
- Japan är ett fantastiskt land, inte minst musikland med dedikerade fans och många som vågar - och tillåts - sticka ut. Canan har turnerat i Japan med ett av hennes tidigare band (Fare you well) och det var tydligen skitbra. Och kör man i Japan så kör man 110 procent. Allt eller inget typ. Det är väl också därför som folk "slår" om de slår, säger Lisa och fortsätter:
- Sedan. Scenen i Sverige är inte så stor och just nu så upplever vi att cheerleaderpunk hamnar ganska långt ned på listan på vad som är häftigt. Långt efter indie, dubstep och allt vad det nu heter. Det kanske vänder om ett par år men varför stånga huvudet blodigt i väggen om man blir mottagen med öppna armar någon annanstans?
Vad stoppar er från att försöka?
- Det krävs en skiva för att åka. Vi är i och för sig nöjda med det material vi har och vi har ju mer på gång. Frågan är vilken väg vi ska gå. Ska vi släppa skiva? Singel? Det är svårt att veta vilken väg som är bäst. Och så saknas det ju pengar.