Vi har alla våra nojor. De där sakerna vi fasar för, många gånger utan någon egentlig anledning. Själv är jag mörkrädd, vågar inte vara ute ensam om kvällarna. Och så är jag rädd för Mattias Alkberg. Så pass mycket att jag drog en lögn, en vit en, för att slippa intervjua honom här om året.
Det är inte så att jag tror att han fysiskt ska göra mig illa. Det hela handlar mer om ett kulturellt klassperspektiv. Jag känner mig underlägsen, får mindervärdeskomplex. Men vad tusan, den här gången kom jag inte undan. Det går liksom inte att finta bort det faktum att Mattias Alkberg just nu är aktuell med både bok och platta, under det gemensamma namnet Anarkist. Boken innehåller texterna till den nya musiken samt ett urval av blogginlägg, krönikor och liknande texter som Mattias har producerat under de senaste femton åren. Plattan är hans andra i eget namn.
Skakar inte hand
Vi stämmer träff på Kulturens hus och när jag kommer dit är han redan där. Han står ute och röker och vi skakar inte ens hand. Jag går till och med in före honom och låtsas läsa på anslagstavlan i foajén för att inte se allt för dum ut. Sedan bjuder jag på kaffe av bara farten (det gör jag verkligen inte alltid) och tänker lite på björnen. I Björnen sover. Ni vet: "Han är inte farlig, bara man är varlig. Men man kan dock, men man kan dock, honom aldrig tro." Är han inte lite lynnig? Men i stället säger jag:
Du skriver ganska ofta att du är rädd. Är du rädd?
- Ja, jag är ganska rädd av mig.
För vad?
- Jag vet inte. Jag har ofta känt mig...
Mattias tystnar. Jag hinner börja svettas. Sedan forsätter han:
- ... kanske inte rädd för. Men jag är ganska trygghetskonservativ, jag tycker inte om förändringar. Men jo, jag är rädd, för vanliga saker. För ungdomar, våld, förnedring, att det ska hända något med barnen. Jag gillar inte att åka tunnelbana, eller att vara i Stockholm. Jag var punkare när jag var liten. Kanske kommer det därifrån. Jag var alltid beredd. Men jag är inte rädd för att ta strid för saker.
Är du arg också?
- Lite grann.
Han skrattar. Inget gapflabb, men det hörs. Även om det ändå är så pass mycket inåt att jag blir osäker på om det är ett... ja, hånskratt.
- Men jag är inte mer arg än folk i allmänhet.
Jag visar honom bilden som jag baserat min fråga på. Det är från den nya boken och på det som visar sig vara en hängmatta, har folk klottrat sina namn och en liten textrad. Mattias har skrivit hela sitt namn, följt av Fuck allt.
- Ja, fuck allt. Jag brukar skriva det. Det är en punkgrej, inget mer med det.
Vid det här laget har nervositeten släppt. Och det faktum att mycket av det jag tror om Mattias förmodligen är förutfattade meningar, slår mig. Men det är inget jag direkt skäms för. Så mycket har jag förstått, att folk har åsikter om denne man, oftare baserade på en lösryck känsla snarare än erfarenhet. Mattias verkar också vara medveten om detta. "Jag är lätt att inte gilla, av precis fel anledningar dessutom. Jag är nämligen vare sig kontroversiell eller intellektuell.", skriver han i boken, taget ur ett blogginlägg för si så där fyra år sedan.
Inte arg men rädd
Han är alltså inte särskilt arg, vilket jag trodde. Däremot betydligt mer rädd, verkar det som. Men det där svåra, eller svårlästa, det verkar stämma. Så jag försöker igen:
Beskriv dig själv med ett ord.
- Orolig.
Lång tystnad, ingen obehaglig sådan dock.
- Eller rolig kanske. Eller glad. Självhat. Anarkist.
Är det svårt?
- Nä, jag uttrycker ju mig själv hela tiden. Mycket av det jag gör handlar ju om min självinsikt och att reagera på omvärlden. Jag tänker mycket på min självbild.
Känner du utanförskap, du har skrivit att du gör det?
- Det är faktiskt mycket det jag skriver om. Jag har en språkvärld som utgår från ett slags underklassperspektiv, mycket handlar om att inte få vara med. Men det är inte nödvändigtvis självupplevt. Men det är en bra metafor.
Nu blir jag förvånad. Jag trodde du i princip alltid utgick från dig själv?
- Då har jag lyckats. Jag sätter ofta in mig själv eller min fru i ett sammanhang. Jag fejkar en biografisk text. Men det är sällsynt att jag är självutlämnande.
Bryr du dig i vad andra tycker?
- Nja. Nä. Är jag plus några till nöjda så räcker det. Rent cyniskt har jag en fördel. Ingen annan än jag kan säga om jag har lyckats. Det är orimligt att tänka sig att Laila Bagges åsikt skulle röra mig i ryggen. Med all respekt för Laila Bagge. Eller någon annan för den delen.
Men alla tankar som du uppenbarligen tänker - slår du någonsin av?
- Nä.
Det är ingen tvekan.
- Jag vill men jag gör det aldrig. Det är väl nåt lutherskt. Och norrbottniskt, det dåliga samvetet. När man jobbar med såna här grejer så måste man skapa hela tiden. För det man gör är inte direkt mätbart. Men jag kanske slår av när jag är full, ler han finurligt.
Finurligt. Inte heller det hade jag förväntat mig. Och jag är förvirrad. Fortfarande. Fast inte rädd. Faktiskt lite lugn.
Vi säger hej då och till och med vi ses. Och jag tänker på en rad från någon av krönikorna i boken som etsat sig fast: "Ni måste tro mig helt enkelt, när jag säger att allt inte behöver eller kan förstås eller förklaras." Det inger ett sånt lugn.