Erik Norberg skrev ”Nybergs mekaniska” för Norrbottensteatern, som hade urpremiär i hemstaden Kiruna hösten 2019. Nu tar han sig an berättelsen om mångkonstnären Vilho Ollikainens liv, tillsammans med musikerna i WAO och scenografen Karin Sundvall:
– Det är en skattkista att ösa ur, säger dramatikern, manusförfattaren och kompositören Erik Norberg om Ollikainens samlade verk, som är en ny bekantskap för honom.
– Det var spännande att upptäcka att det funnits en sådan multikonstnär i Norrbotten. Och det känns kul att lyfta upp det här konstnärskapet i en föreställning om hur det är att bli konstnär i en glesbygd.
Vilho Ollikainen hade skapandet i sig och längtade efter att få uttrycka sig. Men det hade ett pris.
– Hans tillvaro skavde i den miljö som han verkade i. Att ha en skapande ådra och försöka hitta sig själv, ge sig själv tillåtelse, och få tillåtelse från andra att vara en konstnär, det kommer vi att ta fasta på i föreställningen. Hur den processen går till och vad som händer med människan i det där.
Föreställningen är i mycket en biografisk historia.
– Men vi gör den på ett sätt som handlar om Vilhos egen konst, som var ganska lekfull och fantasifull. Vi återberättar händelser ur hans liv, men gör det på ett lekfullt sätt. Och det är väldigt mycket musik, som har fått nya arrangemang för att fungera som teatermusik. WAO har en god relation med hans familj och tillgång till allt material, så det finns fortfarande en skattkista att ösa ur, att hitta nya dikter och sånger.
Vilho Ollikainen var en allkonstnär som målade, skulpterade, skrev dikter, sångtexter och sånger.
– Det var ett hjärta som gick på högvarv i konstens tjänst, säger Erik Norberg och tillägger att de även vill få med bildkonsten i föreställningen:
– Ambitionen är att visa honom som en mångfasetterad, djup och rik konstnär som hade många strängar på sin lyra.
I Ollikainens bildkonst kan anas ett släktskap med Staffan Westerberg:
– Ja, faktiskt. Staffan är en väldigt lekfull teatermakare, men också som konstnär. Det finns något i Vilhos konst som har det där barnets blick på världen som också Staffan har. Ett paraply förvandlas till en flaxande fågel, en plastdunk blir ett ansikte. Det är ett av Staffans kännetecken, detta med omvandlingen. Där tycker jag att det finns ett släktskap.
Tidigare har WAO gjort en monolog och en konsert som de turnerat med:
– De var sugna på att göra något mer gestaltande, där hela gänget är med. Jag tyckte det lät spännande, så jag skriver och regisserar föreställningen, som har planerad premiär i slutet av augusti, preliminärt i Vilhos hemkommun Gällivare, säger Erik Norberg.
På grund av corona-pandemin är arbetet med föreställningen och datum för premiären inte helt klart.
– Men vi siktar på slutet av augusti. Annars flyttar vi fram det, och jobbar vidare till hösten.
Erik Norberg fascineras av Vilho Ollikainens konstnärskap:
– Han har ett väldigt öppet och direkt tilltal, han hittar formuleringar och en energi i sitt språk som gör mig väldigt glad – och som jag känner igen mig själv i. Och han är så mångsidig.
Att även få regissera föreställningen har gett mersmak:
– Det var något jag gjorde väldigt mycket när jag bodde i Kiruna, förr i tiden. Jag har verkligen fått blodad tand och tycker det är kul igen. Så det kanske blir mer regi framöver.