Järnverket i Luleå på 1970-talet är spelplats för bluesikalen ”Järnverket – en historia i 12 takter”
Det skulle ha varit premiär för två år sedan, men den fick flyttas fram två gånger på grund av pandemin.
Men till hösten är det dags, berättar Svartöstans teatersällskap som är gruppen bakom föreställningen. I september börjar repetitionerna.
”Järnverket” är berättelsen om det hårda och smutsiga arbetet på verket, om sammanhållningen och människorna som kom och gick på arbetsplatsen.
Städerskan har en central roll i berättelsen, hon iakttar i tysthet, ständigt i rörelse bland de andra arbetarna, utan att märkas.
Anna-Maj Öhlund är "ideell producent" och fick idén redan för 20 år sedan.
– Jag ville göra en musikal, jag tycker så mycket om musik. Sedan fick jag vänta på en story, för jag är ingen författare. Men så insåg jag att Svartöstan är den ultimata platsen.
Den nya föreställningen utspelar sig under en enda dag. De stämplar in, stämplar ut, arbetar, tar lunch och fika. Men under tiden händer det saker.
– Först 1970 kom den första kvinnan på golvet, tidigare hade de bara arbetat på administrationen. Det är deras historia som berättas, berättar Anna-Maj Öhlund.
Det blir lite dramatik, lite komik, vissa faktiska händelser och lite fiktion. Musiken är skriven av bluespoeten Willie Dixon och texterna är översatta till svenska.
Skådespelaren, regissören och tidigare teaterchefen Mats Pontén står för regin.
– Jag har bott här sedan 1982, det är roligt att visa kvinnohistorien. Det ger en lite annan bild av järnverket än vad man kanske har en förutfattad mening om, säger Mats Pontén lite hemlighetsfullt.
– Vi har inte namngett någon, men disponenten hade en ganska avgörande roll för att det skulle bli en satsning, och sekreteraren, berättar medförfattaren och skådespelaren Inger Kalotini.
För musiken står delar av Luleåbandet Ramblin minds och andra Luleåmusiker. Totalt tolv personer står på scenen under premiären i Kulturens hus under allhelgonahelgen.
– En historia om järnverket på 1970-talet kan locka många, dessutom är det bluesmusik, säger Mats Pontén.
Fem kvinnor har ingått i manusgruppen. En särskilt betydelsefull person var Gunnel Johansson, berättar de.
– Hon hade jobbat på NJA på administrationen, hade alltid bott i Svartöstan, var historieintresserad och hade mycket kunskap. Via henne fick vi kontakt med dem som jobbade på järnverket. Hon kunde berätta om persontyperna och vad de sa på den tiden, det tillförde mycket till berättelsen, säger Anna-Maj Öhlund.
Tyvärr fick Gunnel Johansson inte uppleva den färdiga föreställningen. Hon avled i våras.
– Hon skulle ha varit med på scenen som sanningsvittne, skulle ha sagt ”precis så där var det”. Men vi har bjudit in hennes anhöriga till premiären, berättar Anna-Maj Öhlund.