Tillräckligt tillrättalagt för mina föräldrar...

Hästpojkens svåra andraskiva innehåller elva spår svenskspråkig reverbindränkt pop. Björn Olsson (Soundtrack Of Our Lives, Bear Quartet, Björn Olsson) har producerat. Akustiskt piano, akustik gitarr och stråkarrangemang (hör jag mellotron?) är framträdande element.

I mina öron är skivan präktigt radioanpassad från första till sista spår. Vilket i och för sig inte behöver vara dåligt. Det borde ju innebära att den kommer att spelas i etern. Jag undrar också hur pass mycket som är Björn Olssons verk och vad Hästpojken själva står för. Texterna, borde ju vara rimligt. Men dansbandsapproachen (Gitarrer, Bas, Trummor & Hat), Smithsflörten (Jag ser solen i dig, men den ser inte mig), Abbaintrot (Ett bättre djur), är det verkligen Hästpojkens input?
Bästa spåren är redan nämnda dansbandsbit och Skadekontroll, där Martin Elisson sjunger med samma sluddriga stämma som Moneybrother, eller varför inte en salongsberusad Håkan Hellström.

Men det är inte det som bekymrar mig. I stället börjar jag oroa mig för att Från där jag ropar är en sådan skiva som (med lite bortplockat snusk ur texterna) skulle kunna appellera till mina föräldrar. Den är så pass tillrättalagd. Och visst ligger det något skrämmande i att ungdomens musiksmak numera tassar så nära medelålderns, silverålderns, ja alla övriga åldrars musiksmak. Jag kanske börjar bli gammal. Men en marknadsanpassad tonårsrevolt blir ändå aldrig någonsin en riktig revolt.

Tillräckligt tillrättalagt för mina föräldrar...

HÄSTPOJKENFrån där jag roparRoxy Recordings