Revolution, intention, inspiration – orden är som ett poetiskt radband till beaten av house, jojk och allt det du kan göra ljudsensation av. Systrarna Maxida och Mimi Märak är mötet mellan en ordkonstnär och en musikkonstnär. Det låter som om det framförs fler ord och åsikter på scenen på en timme än en politiker får ur sig under en hel mandatperiod.
Det sägs att det tar fyra generationer för att komma över ett trauma. Maxida och Mimi Märak tillhör den tredje generationen.
Det var deras farföräldrar och morföräldrar, den första generationen samer som skulle moderniseras, koloniseras.
Likheterna mellan den tredje generationen samer och ungdomar i förorterna i exempelvis Stockholm är genant lika. Svartskalle, Lappskalle. De är trötta på ett mjäkigt samhälle där alla redan vet men ingen vågar säga. Samhället som hellre blundar för ofredande på stan för att sedan läsa om det i skvallertidningarna.
– Välkommen till förorternas förort, Norrbotten, hälsar systrarna Märak. Och ungdomarna som Maxida och Mimi möter i Stockholms förorter förstår.
De berättar om hatet de utsätts för – dagligen. Om man har en politisk åsikt och känner till sina rättigheter blir man kallad extremist. Eller tystad i den mån det går, ignorerad. De berättar att ägaren för gruvbolaget som vill öppna en ny gruva i Kallak svarade på frågan om vad lokalbefolkningen säger om att det öppnas en ny gruva: What local people?
– Jag började med musiken för att ta Sapmi till dansgolvet. Musiken är ett extremt effektivt vapen för att nå ut med sina åsikter, säger Maxida.
– Att vara en kulturarbetare är att vara en ocensurerad politiker. Man märker att man kan få fram sitt budskap, säger Mimi.
Målet är inte att bli omtyckt av alla. De vet att de inte är välkomna på vissa scener. Men de skulle aldrig censurera sig för en viss typ av scen. Och de är trötta på offerrollen samer ofta har.
Mimi Märak har ett ordflöde som briljerar och förför med sin exakthet och tydlighet. Orden flyter ihop till budskap som mjukt förklarar och försvarar sina åsikter. Utan paus och ändå så enkelt att ta till sig. Inte obekvämt utmanande trots att det är sanningar utan förskönande omskrivningar. Aldrig onödigt provocerande.
Maxida Märak har det som inte lämnar någon oberörd. Med en blick som går rakt in i hjärtat framför hon sin verklighet så självklar. Hon är musiken, rytmen, rösten. Hennes jojk får ögonen att tåras – den påminner om ett uttryck det vore ett djupt mörker att förlora. Den har sin rätta plats, överallt.
En av låtarna de framför är tillägnad alla dem som spenderar sin tid på att hata dem.
– Utan er hade låten aldrig blivit klar, sjunger de.
Men det är inte det budskapet som känns starkast. Utan den gemensamma övertygelsen.
Vi tar dem alla i slutändan. Vi vinner med kärlek.