Sofia Jannoks kamp för skogen i Luokta-Mávas har uppmärksammats över hela världen. Hennes engagemang, som inleddes på Instagram i november, lyckades skjuta på avverkningarna och sätta fokus på sakfrågan.
Åtminstone tillfälligt var gentjänsten återbetald, tidigare har skogen skyddat Sofia Jannok.
När hon tog omslagsbilder till kommande albumet "LÁVV U" sommaren 2019 ville hon att skogen skulle rama in projektet. Då visste hon inte att striden för skogen skulle bli "det viktigaste hon gjort" drygt ett år senare. Men hon visste att den gjort henne trygg att skriva såbart och personligare än tidigare.
– Varför jag har döpt den till "LÁVV U" är för att det till syvende och sist handlar helt och hållet om kärlek. Kanske inte kärlek i en relation nödvändigtvis, det kan vara kärlek till de stora känslorna och att man får vara så där brusten. Man kan vara snölejoninna också och det kan kännas som att man håller på att gå sönder, säger Jannok.
"Snölejoninnan" är personen som stått långt fram i kampen mot orättvisor, för naturen och ursprungsfolk. Jannok har tagit strider och vägrat vika sig under många år, vilket gjorde att hon behövde stanna upp och se inåt.
Var det läskigt?
– Absolut, det är nu det blir läskigt när folk får höra det. Därför har det tagit lite tid, jag har distans och kan prata om det. Nu är det ett konstnärligt verk, jag har släppt det ur mitt system. Mitt i det där skrivandet hade jag inte kunnat släppa låtarna, då hade det varit brutalt att dela med sig av det.
Du sjunger bland annat; "jag är här som artist med du frågar bara om samer". Hade du kunnat sjunga det tidigare?
– Nej. "Boom" är inte skriven som en låt utan var ett sätt att få skriva av mig. Jag var så sjukt frustrerad över just det där. Jag hade inte kunnat formulera det förut, det kräver att de tidigare verken är offentliga.
Fredag (19:e mars) släpps "LÁVV U" som är Sofia Jannoks sjätte skiva – och den första i form av en tändsticksask.
Är någon låt jobbigare att visa upp?
– Ja, sista låten ("Blöder ihjäl"/"Nohkat"). Den är hemsk att ha och göra med. Jag har lite distans till den men den rymmer det där brustna väldigt mycket.
Hade du distans när du skrev?
– Nej, nej. Jag var mitt uppe i den, jag gick omkring med materialet hela tiden – det är som ett blödande sår och det enda som får det att sluta blöda, åtminstone någon minut, är att sitta med låtarna. När jag skriver musik och är i musik är det som att blodet stannar upp, men så fort man slutar börjar det igen. Så var det med den här albumprocessen.
Vad skulle du säga att den handlar om?
– Den är ju supertydlig (skratt), den handlar om när marken inte bär. Det är något som många kan känna igen sig i, jag tänker inte vara mer privat än så. En skildring av det brustna, det superbrustna.
Är det ett olyckligt album?
– Den är fett olycklig (skratt), det är inte mycket som är lyckligt i den. Det finns några spår av hopp där, men annars ... nej, det är deppig alltså …
Kan du berätta hur det är med kärleken nu?
– Nej, det kan jag inte. Men jag blöder inte ihjäl i alla fall (skratt). Men exakt vad som händer mig är inte relevant, det behöver ingen veta för att förstå musiken. Man får tolka in sin egen berättelse i det, det är inte för att berätta om mig själv jag ger ut musiken. Det är för att visa att "det här finns”, en skildring av det där som känns svårt och mycket, men som också hör till livet och som jag lärt mig att älska.