Första spåret som bär samma namn som albumet låter verkligen som något helt annat än tidigare skivor. Det är hårt, rått, riffdrivet och med en refräng som sätter sig ganska fort i skallen. Sången är riktigt bra och jag älskar verkligen Per Hulkoffs Haparandadialekt. Den kommer verkligen fram och det är helt klart Raubtiers stora styrka. Efter första låten är jag peppad på att höra mer. Tyvärr händer det något och följande två spår låter lite som Nordman i metalformat. Lite lätt schlagerdoftande och inte särskilt ondskefullt.
Många av låtarna på skivan skulle gå långt om de var med som bidrag i Eurovision. Låten Förvildad har en riktigt kraftfull powerrefräng.
Det finns absolut en del tuffa riff här och var. Sången är som sagt stundtals briljant. Textmässigt behandlas mycket den starkes rätt över den svage. Det kan man säga vad man vill om men jag väljer att säga att det är en del rätt snygga naturmetaforer i texterna.
Sammanfattningsvis tror jag att många av låtarna på skivan kommer göra sig väldigt bra på radio, även om jag personligen hade velat att de brutala riffen skulle få en mer framträdande roll. Det blir alldeles för mycket atmosfärisk synth för min smak.
I Norrlands inland kommer albumet såklart att spelas varm i skivspelarna på pojk- och flickrummen, och redan frälsta Raubtierfans kommer inte bli besvikna.