Kantaten ingick i ett högkvalitativt musikprogram under jubileumsfirandet 1921. NSD skrev:
”De konserter som komma att givas i Luleå i samband med firandet av stadens 300-årsjubileum, utgöra otvivelaktigt de förnämsta musikevenemang som någonsin förekommit i Norrbotten. En ståtlig kantat, skriven speciellt för jubileet och tonsatt av en av Nordens främsta kompositörer, innebär odisputabelt någonting unikt.”
I högtidskonserterna i domkyrkan den 9 och 12 juli ingick Beethovens violinkonsert med Sven Kjellström som solist, men höjdpunkten var kantaten.
För texten svarade Albert Carlgren, bland annat fullmäktigeledamot i Luleå och starkt engagerad i Norrbottens arbetsstugor.
Det inledande barytonsolots ord beskrev Nordlandet i tidernas morgon.
”Då en av köld förtunnad rymd kristallklar välvde sig över den öde snön och då ännu ej liv var. Sen skildras hur årtusendens dunkel flyr och förintas”, citerade NK.
En damkör sjöng om hur en rodnande sol steg över horisonen och en manskör om hur landets skapelse blottades i ljuset. Tillsammans sjöng de om mörkrets och solens envig om landet.
Så långt kantatens första del. Den andra inleddes med kör a cappella och texten blev då en dedikation till det norrbottniska folket, liknat vid ett träd, som lyfter ”… sin vridna stam och står/med knutna, glesa grenar/som lövas varje vår.”
Därefter fick Sverige tala till sin yngste son. I ett sopransolo klingade uppmaningen till honom att lyfta sitt anlete i dagen från sin undanskymda plats i vrån. Med ett tenorsolo svarade sonen:
”Din är gården som jag vaktar
All dess fattigdom är min
Allt dess vida ägor gömmer
All dess rikedom är din”
En bön till moder Svea om att komma till sin yngsta sons gård vid gränsen avslutade del två.
Den tredje började med två vackra romanser, först ett barytonsolo och sedan en kombination av kör och solo. Texten löd:
”Vintrarna hölja i mörker de gråa husen
Karlavagnen gnistrar över den vilande renens krona
Dunkelblå ligga vidderna utan gräns.”
Stämningen av ödslighet bröts så av körens sång om framtidslandet – om hur stolpar och stativ i ändlöst tåg drar in i lappens arvland, hur ”Kraftens notskrift” tecknar sig mot skyn, hur fallens flöden betvingas och hur deras dånande stämma dämpas för att enbart mumlande tona i högspänningsledningarnas trådar.
Ovationerna blev starka.