Det känns som om hela vinterns snö tinar samtidigt denna vårvinterdag, och Jokkmokks gator fylls av stora, sörjiga vattenpölar. Hemma hos Mirja Palo sover yngsta barnet middag, ordentligt nedbäddad i en vagn utanför köksfönstret.
– Jag är uppvuxen i Arvidsjaur, men pappas släkt kommer från Ullatti och mamma är från Överkalix. Jag brukar säga att jag kommer från Norrbotten, säger hon leende medan hon sätter på kaffe.
Hon har sjungit så länge hon kan minnas, började tidigt i kören i kyrkan i Arvidsjaur, och spelade piano och orgel.
Det var den klassiska musiken som lockade:
– Jag drömde om att bli operasångerska och satsade hårt på det. Jag utbildade mig på folkhögskola i Kalix och Härnösand och gick tre år på Musikhögskolan i Malmö, med sången som huvudinstrument. Så jag är klassiskt skolad.
Men det var tufft för en norrbottning att flytta ner till Skåne. Hemlängtan blev stark. Mirja Palo tog en paus från musiken och jobbade inom Svenska turistföreningen, bland annat som stugvärd. Samtidigt lärde hon känna kulturen i norr på ett annat sätt:
– Den har ju alltid funnits, i och med min uppväxt. Men jag har inte tänkt så mycket på historien, och på hur människor med olika bakgrund och språk har blivit behandlade. Det var som en ögonöppnare för mig när jag flyttade tillbaka.
Längtan till musiken tog henne vidare till Finland. Där hittade hon instrumentet som kom att förändra hennes musikaliska uttryck.
– När jag studerade folkmusik i Kaustinen upptäckte jag kantelen, och började utforska den sidan av mitt arv. Jag har finska rötter på min pappas sida. Han är finsktalande, och jag är första generationen som inte har fått lära mig språket. Jag har försökt ta tillbaka det, men det är ganska svårt när han aldrig har pratat det direkt till mig, bara med sina släktingar. Men han pratar det med min dotter nu, så jag snappar upp litegrann.
Hennes musikaliska resa består av två delar:
– Först den klassiska skolan och det hårda arbetet som jag upplevde som väldigt kravfyllt. Sen den andra då jag hittade en glädje i musiken som inte någon annan lade på mig, mer att jag gjorde det jag tyckte var roligt.
Mirja Palo gick tillbaka till grunden, till den norrbottniska folkmusiken.
– Mina föräldrar har lyssnat på Norrlåtar och J P Nyströms, den musiken har alltid funnit med, men jag har inte reflekterat så mycket över att det är därifrån den musikaliska glädjen kommer.
Under tiden i Finland började hon skapa egen musik och skriva egna texter.
– Jag upplevde att jag hittade mig själv, att det är det här jag ska göra. Jag har min grund i det klassiska, och mina utsvävningar i folkmusiken. Kantelen har jag tagit med, försöker skapa musik utifrån mig själv och den situation som är nu, och de saker som påverkar oss i dag.
I sju år har hon bott tillsammans med sin renskötande sambo i Jokkmokk.
– Jag har lärt känna hans kultur och liv, med renskötseln och hur det året ser ut. Klart att det livet påverkat mig mycket, och ofrånkomligen mitt sätt att skapa.
Hennes nya album består av egna tonsättningar av poeten Paulus Utsis dikter.
– Paulus Utsi kom till Vaisaluokta, och där finns också vistet där min sambo håller till. Han tillhör också en tvångsförflyttad släkt från Karesuando, hans morfarsfar kom till Vaisaluokta. På somrarna, vårvintrarna och höstarna brukar vi vara där, hela familjen.
Hon bestämde sig för att uppträda i Vaisaluokta kyrkkåta med Paulus Utsis dikt ”Strandlös strand” på nordsamiska, i Magnus Sjögrens tonsättning.
– Det kändes inte helt lätt. Jag har kommit med i kulturen, men kommer inte därifrån ursprungligen och är inte same, så jag tänkte ”oj, vad ska de tycka om det här nu”.
Men alla positiva reaktioner gjorde att hon ville fortsätta utforska Paulus Utsis ord på nordsamiska.
– Jag har läst nordsamiska några år och pratar lite hemma med barnen, men jag kände att jag ville göra det på originalspråk.
Hon fick hjälp av en vän till familjen med uttal och betydelse, och låtarna växte fram.
– Jag har utgått från instrumentet, men innehållet i texterna har varit bärande för hur musiken ska ta form.
Kantele är ett mycket gammalt instrument som har spelats i östra Finland under lång tid.
– Någonstans upplever jag att det finns ett djupt släktskap med den äldre musiken från Norrbotten. Handelsvägarna gick ju tidigare i öst-västlig riktning mer än nord-sydlig. Många melodier och låtar finns både i Norra Sverige och i Nordnorge.
I kantelen känner hon en magi som hon inte har upplevt med andra instrument:
– Det finns en uråldrig klang och ton som jag upplever kommer från naturen och jorden. Det öppnas något, och ihop med textens innehåll tar det sin egen väg. Det liksom bara händer.
Mirja Palo har aldrig sett sig själv som instrumentalist.
– Med kantelen blev det annorlunda. Den har haft så stor betydelse för mig och min musik, nu känner jag att det är mitt instrument, och jag kan kanalisera mig själv genom den.
Även om musiken är grunden är hon som fri kulturarbetare öppen för olika uppdrag. Hon driver och drar igång många egna projekt.
– Men det gäller att hushålla med energin och tiden. Min yngsta är åtta månader och den här våren vill jag ha lite lugnare.
Coronakrisen är också en utmaning för kulturarbetare. Mirja Palo har några inplanerade spelningar.
– Förhoppningsvis flyttas de fram. Jag hörde att Saltofolk ställs in, så det är ovisst läge för många.
Releasekonserten för nya albumet får också vänta.
– Vi försöker titta på andra lösningar, kanske gör vi den digitalt.
– Men jag vill fortsätta jobba med kantelen, gå in lite mer på djupet med tonmålandet, men kanske utan text. Just nu vill jag låta allt sjunka in så får vi se vad som händer.
Musiken speglar en del av henne som hon inte upplever i vardagen.
– Det är underbart att vara med familj och vänner. Men genom musiken, och framför allt genom att möta andra genom musiken, får jag kontakt med min egen själ. Den öppnar något så att jag kan kommunicera med människor på en helt annan nivå än jag kan göra i vardagen. Känslor som man inte kan prata om eller få utlopp för kan jag bearbeta genom att spela.
Hon är övertygad om att alla människor har förmågan att njuta av, och ta till sig, musik. Den är bara mer eller mindre tränad.
– Musiken är en speciell plats för mig. En annan del av mig – men också jag.