"Nä, ingen tuggummipop"

Att ett klimat återspeglar ett annat mer abstrakt dito är sällan lika påtagligt som i Kiruna. Vädret är kargt. Det snöar ofta på den korta sommaren (idag förutspås exempelvis snö) och på vintern går inte solen upp alls under nästan en månad. Kirunas musikklimat påverkas, nej, snarare präglas hårt av de dystra yttre förhållandena. Anton Björkenvall är en av dessa musiker som känner en stark relation till sin hemstad.
- Mina låtar hade låtit helt annorlunda om jag inte bott här, säger han.
Hans melankoliska countryblues med inslag av folk, även kallad americana, är populär bland lokalbefolkningen. Så det är inte för inte som han får spela för andra året i rad på Kirunafestivalen som öppnar sina dörrar idag. Det är Antons enda spelning på hela sommaren, vilket förklaras med att hans album, som är inspelat och klart, inte har släppts än.
- Min skiva har inte släppts än. Kan man inte sälja sin musik efter spelningarna är det ingen idé att åka på turné. Folk glömmer ju bort en direkt i så fall, säger han och skrattar.
Men Kirunafestivalen kunde han alltså inte strunta i.
- Det är en speciell känsla att spela här. De flesta vet vem man är och jag tror folk känner igen sig mer i musiken också.
Kiruna - en arbetarstad
Staden och musiken, musiken och staden. De omformar varandra samtidigt som de är ett och samma. De lever i ett jämlikt symbiosförhållande som aldrig bryts upp. Anton kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad i hans musik som speglar Kiruna. Han pratar om att det är en arbetarstad ned till minsta beståndsdel, med gruvan som givet centrum. Om ett kargt klimat och en lika karg natur som formar människor likväl som vindpinade fjällbjörkar.
- Självklart påverkas man av sin omgivning. Vi i Kiruna kanske mer än andra. Av vädret och naturen. Det är många som jobbar i gruvan och kommer hem till sina familjer och berättar om hur hårt det är där nere. Det skapar ju en stämning som är lite dyster.
Så det finns ingen som gör tuggummipop i Kiruna?
- Haha, nä, ingen tuggummipop. Det är mest rock, blueas och country. Och så finns det en del hårdrock.
Hur påverkas du av ditt jobb i gruvan?
- Musikaliskt menar du? Jag sitter där i min traktor helt ensam, 1045 meter under marken och hinner fundera mycket på både musik och texter. Det är klart att låtskrivandet färgas åt det svartare hållet av det.
Du spelar ju americana, en genre som kommer ifrån amerikanska södern. Var passar Kiruna in i det?
- Norrland är precis som den amerikanska södern. Små arbetarstäder, hårt klimat - fast det motsatta givetvis - och envisa människor som knegar på utan att klaga särskilt mycket. Jag tror det är därför jag fastnat för just den här musiken.
Skulle du kunna tänka dig att flytta till Stockholm som så många andra musiker, särskilt norrländska, gör idag?
Jag skulle göra allt för musiken. Jag vill leva på den. Helst av allt vill jag inte flytta, men skulle jag få ett bra erbjudande som kräver att jag måste bo där nere... då är det inget snack om saken. Jag flyttar.
Vad händer med ditt låtskrivande om du bor i hektiska Stockholm?
- Jag skulle bara få fler inputs. Det skulle bli berikat. Jag kommer aldrig tappa Kiruna-mentaliteten. Men visst, man vet aldrig. Plötsligt kanske jag märker att mina låtar börjar bli glada. Då vet jag att det är dags att åka hem till Kiruna för att insupa lite dysterhet igen, avslutar Anton skämtsamt och skrattar.

"Nä, ingen tuggummipop"

Han bor i Sveriges klimatmässigt kargaste stad. Han jobbar ensam varje dag - 1045 meter under marken. Men framförallt så skriver han sorgsna countrylåtar. Anton Björkenvall är aktuell med en spelning på Kirunafestivalen ikväll och släpper sitt debutalbum senare i höst.