Äntligen! Sällan har väl denna slitna klyscha varit användbar som när Igloon på Gültzaudden äntligen fick sin musikaliska premiär. Vädrets makter hade gett några minusgrader och Fru Musica måste haft ett finger med i spelet. Alla inblandade har en stor kärlek till detta projekt. Det hörs.
Från Tims Linharts inledande tänkvärda tal om vikten och värdet av is och vatten utanför igloon till avslutande extranumret, Temat från Rosa pantern av Henry Mancini ger alla på scen sitt yttersta. Det har framförts mycket tekniskt briljantare och vackrare versioner av Vivaldis Vintern men det är en prestation att Eva Lindal lyckas spela på det instrument som hänger i snören från taket. Den spröda klangen är så unik att den inte kan beskrivas i ord. Den måste höras på plats.
Sofia Sandén bjuder på sånginsatser av lika skiftande som njutbara slag. Lyssna bara på hennes tolkning av The moon is a harsh mistress ihop med Mattias Windemos briljanta isgitarrspel. Eller för att ta hennes trallande tolkning av Johan Sebastian Bachs Wachet auf, ruft uns die Stimme ur hans Kantat BWV 140. Det är ren och skär musikmagi. Särskilt ihop med ljuset och värmen, ja det känns varmt i själen i igloon. När den lämnas har stjärnorna tittat fram. Ett tecken så gott som något då föreställningen inleds med Allt för den ljusa stjärnan.
Konserten är kort, javisst men under rådande omständigheter är det kul att konsertserien äntligen fått kicka igång. All heder åt Tim Linhart och Birgitta Linhart. De har gett undertecknad recensent den häftigaste konsertupplevelsen han upplevt under tio år som sådan åt NSD!