Glesbygdsdivan Carina Henriksson från Lainio vill ge operadivan Lydia Lindgren den plats i ljuset som hon förtjänar. I ”Här är det jag som stämmer” berättar hon Lydias historia – och sin egen. En berättelse om kvinnor i alla tider.
Trots pandemi och restriktioner hoppas hon att föreställningen, som är en del av Piteås 400-årsjubileum, ska kunna ha urpremiär som planerat den 30 januari.
Tanken var redan från början att det skulle vara en pocketopera i flexibelt format.
– Går det inte att köra inomhus så kan karaktärerna Lydia, Glesbygdsdivan och Otto Kahn (Roger Norén) flytta utomhus. Till sommaren vill vi turnera i bygdegårdar, och har vi inte tillgång till el så kör vi på dragspel. Föreställningen är uppbyggd i tablåer som kan stöpas om och poppa upp överallt, fem minuter ur en scen eller hela föreställningen på 40 minuter.
Hon har burit på idén länge, men när hon hörde talas om den bortglömda sopranen Lydia Lindgren från Svensbyn föll allt på plats:
– Jag ville hitta en historia som är angelägen men inte tidsbunden, med ett kvinnligt perspektiv, säger Carina Henriksson och fortsätter:
– Lydia Lindgren närde en dröm om att bli sångerska från när hon var liten. Hon var ett maskrosbarn som växte upp med missförhållanden och missbruk hemma, men hon drog iväg och utbildade sig. Hon sjöng på de stora scenerna i Europa med Jussi Björling och Caruso, som många minns namnen på. Men Lydia är det ingen som kommer ihåg. I januari 1913 kom hon till USA och Metropolitan Opera i New York, där hon inledde ett förhållande med operachefen Otto Kahn. Karriären tog slut när hon stämde honom för brutna kärlekslöften – långt före metoo.
Lydia Lindgren dog i New York 1974, 90 år gammal.
Föreställningen är baserad på en historia men är ändå teater, scener ur Lydias och Carinas liv varvas med fiktion. Det är stad och by, kvinnans roll och patriarkatet, växlande tidsåldrar.
Det tornedalska uttrycket ”ei se kannatte”, det är inte lönt, har Carina Henriksson hört under sin uppväxt, med kommentarer som ”är det nödvändigtvis opera du måste sjunga? Ska du kasta bort så mycket pengar på en jättedyr utbildning – och vad ska du med den till?”
– Det är extra roligt att ha urpremiären på Piteå museum, dels för att det är 400-årsjubileum, dels för att Lydia kommer från Svensbyn och jag från Lainio – men berättelsen handlar om alla kvinnor.
Till och med i Lydia Lindgrens egna hemtrakter är det få som känner till bygdens stora operastjärna. Det gjorde inte heller Carina Henriksson, som flyttade till Piteå från Lainio för ett år sedan:
– Jag hade i ärlighetens namn aldrig hört talas om henne, och blev nästan förbannad. Hur kan jag, som vuxit upp i Norrbotten, sjungit, gått musikutbildningar, frotterats med kulturmänniskor, aldrig ha hört talas om Lydia Lindgren? Varför har ingen lyft upp henne, att hon har varit en världssångerska som sjungit på Metropolitan? Här i Piteå finns det en musikhögskola och en folkhögskola med musikinriktning, varför vet inte folk vem Lydia är?
– Nu är det dags att hon lyfts upp på scenen som hon älskade, och som också blev hennes fall.