Som artist beskrivs Maxida Märak ofta som kaxig. En bild som bara stämmer delvis, menar hon.
Hon har kommit ut med flera singlar de senaste åren, men "Anekdot" med releasedatum 12 april är det första fullängdsalbum hon släppt sedan 2019.
– Det är något häftigt med att leva och ju äldre man blir desto mer märker man hur spännande det är. Just nu går det nästan lika fort i svängarna som när man var liten, för det var ju stor skillnad mellan att vara fem och tio år gammal. Jag känner att jag har nya grejer jag vill uttrycka.
Albumtiteln kommer sig av att hon vill bjuda på berättelser som för en del kan låta som sagor men som för henne är högst verkliga.
Hon låter, hur ska man säga? Glad.
Det är nog den enklaste beskrivningen.
– Jag tror inte jag har varit så här psykiskt stabil sedan jag var barn. Och det är en stor grej, att känna sig stabil. Jag är nog ganska ärrad, man kan känna sig skör ibland och det är lätt att det blir normen. Fram till inte alltför länge sedan har jag nog tänkt att det var en del av min identitet att känna mig ångestladdad.
Nu är det inte så längre och då vill hon börja berätta på ett nytt sätt.
– Jag har gjort låtar om det som skaver och det har varit viktigt för mig, men nu har jag sagt det och jag vill inte uppfinna hjulet på nytt. I stället vill jag ta klivet in i det lite roligare och berätta om den värld som jag också älskar.
Det handlar så klart om Sápmi. Även om det aldrig har varit någon hemlighet att hon är same, har hon tidigare gjort något av ett statement av att inte bära kolt på scenen och att inte trycka på att hon är same, därför att det har viktigare för henne att sätta sitt producent- och artistskap i fokus.
– Men idag är jag så etablerad som artist att jag väljer att plocka in Sápmi ännu mer. Jag vill göra ett album som jojkar. Ett album som utgår ifrån trumman.
Hon menar då den samiska trumman på ett symboliskt sätt. Tanken bakom den, inte själva ljudet.
– Trumman representerar olika världar som är högst verkliga i Sápmi. Vi har världen vi lever i du och jag. Men vi har också den undre världen med de döda och den övre världen med gudar och andra väsen. I vår kultur är de här världarna inte avskurna från varandra.
Detta är något som hjälper henne att uthärda när hon ser på nyheterna. Något som får henne att trots allt våga blicka in i framtiden.
– Jag är så tacksam över att ha fått växa upp i en kultur där det finns så mycket vi inte kan förklara. Det är livsviktigt och hjälper mig att hålla mig klar i huvudet. Annars är det så mörkt. Men allt är inte kört. Det finns något annat också.
Hon hoppas kunna förmedla det i låtarna.
– Jag vill också bara göra feta, fucking danslåtar. Men samtidigt ge människor hopp. För vi måste ändå leva kvar på något sätt, även om vi inte har listat ut allt.
Maxida Märak vill göra ett album som jojkar.
Som producent har hon haft med sig en grupp som heter Elz.
– Vi har jobbat mycket med live-instrument eftersom alla i gruppen också är musiker. Men också mycket med samplingar.
Hon berättar att hon bjöd in dem till en vecka hemma i Jokkmokk.
– Jag ville visa dem min värld, så vi körde runt och intervjuade vänner till mig och jag tog dem till olika platser. Sedan har vi använt inspelade ljud från människor, bäckar, fåglar, skogen och skogsbruket. Det är väldigt organiskt.
Bakgrunden till att Maxida Märak blev just hiphopartist är en historia hon sällan har berättat.
– Som liten var jag verkligen privilegierad eftersom min morbror jobbade i musikaffär. På den tiden fanns ju inga streamingtjänster och man fick spara ihop 29 kronor för att kunna köpa en singel. Det du inte blev matad med på radio och ZTV var svårt att hitta. Men jag fick alltid en massa skivor från min morbror.
Svensk hiphop var hon inte särskilt imponerad av, men tack vare honom kom hon i kontakt med amerikansk hiphop och artister som TLC och Missy Elliott. Ingen annan hon kände lyssnade på dem.
Hon har varit musikalisk och jojkat ända sedan hon var liten. Intresset för att göra just hiphop med rap-texter kom senare.
– Jag är ju textnörd och ser det som ett hantverk att kunna skriva bra texter som blir musikaliska.
Vad är din drivkraft, hur mycket ilska har du inom dig? Och blir du aldrig trött?
– Jag tror nog att många uppfattar mig som ganska arg och ja, jag har mycket ilska, men jag väljer noga vart jag riktar den. En grej i min personlighet – som min dotter kan intyga – är att jag aldrig blir sur och aldrig arg i vardagen. Det är ett aktivt val och något jag har jobbat med, men numera kommer det naturligt. Jag använder min ilska där den behövs, men annars lägger jag den åt sidan.
Människor som gör henne illa klipper hon med.
Samtidigt ser hon ibland exempel på andra artister som framstår som stridbara på ett sätt som hon själv ställer sig frågande till.
– De kan gå ut och kritisera något inlägg på Instagram om någons skilsmässa, men när det kommer till viktiga ämnen som politik, jämställdhet och mänskliga rättigheter, då är de neutrala. När jag själv ser något jag tycker är allvarligt, då blir jag livsfarlig.
Maxida Märak vill visa upp en lyckligare bild av sig själv och lyfta fram det hon älskar med Sápmi.
Du beskrivs ofta som kaxig, är du en hård person eller är det ett sätt att kompensera en känslighet?
– Jag är ju kaxig, absolut. Men jag är inte kaxig mot personer. Jag har aldrig varit taskig med lärare eller fryst ut folk i skolan. Jag är inte långsint, inte dömande. Men när det kommer auktoritära personer eller företag som beter sig på ett visst sätt, då backar jag aldrig.
Känner du ibland att du behöver bära upp hela ditt folk?
– Ja, det gör jag. Det är inte för att jag tror att "utan mig klarar sig ingen", utan för att jag själv är så livrädd och måste försöka göra allt jag kan hela tiden. Jag känner mig inte ensam ansvarig för att hålla mitt folk ovanför vattenytan men jag känner ett ansvar privat som är ganska tungt.
På nya albumet finns kärlekslåten "Gieres", som handlar om att det inte går att leva utan sin andra hälft – är det något du kan relatera till själv?
– Jo, på ett sätt. Men det handlar faktiskt inte om mig. Det finns människor omkring mig som levt i nästan 100 år och varit tillsammans sedan de var 15. När en av dem försvinner, dör ofta den andra kort efter. Jag tycker det är så vackert och samtidigt så hjärtskärande. Själv är jag bara 35 år och har uppenbarligen inte upplevt det. Kanske aldrig får göra det.
Hon hämtar andan en kort sekund.
– Eller så träffar jag en sådan kärlek snart och får uppleva det.
Och trots att vi gör intervjun över telefon, ser jag framför mig hur hon ler.