Luleåbaserade Elin Sundström vikarierar i Umeåbandet INVSN: "Avståndet gör det meckigt att repetera"
På fredag spelar Elin Sundström med det nystartade bandet Asian Cowboy och INVSN på samma scen. Utöver det är hon också med i bandet Raring, gitarrist åt Mattias Alkberg och mitt uppe i att starta ett skivbolag.
Hur kom det sig att du började hålla på med musik?
– Jag började nog egentligen med musik jag när jag var 25. Då ville jag lära mig att spela cello. Jag minns när jag var liten och försökte signalera till mina föräldrar att jag ville spela någon typ av instrument och jag tänker att det måste varit cello. Nu för tiden prioriterar jag att spela i band och då blir det mer bas och gitarr än cello, berättar Elin.
Förutom musiker är du också konstnär och driver Kulturgården i Gammelstaden, vad har konsten för roll i ditt liv?
– Jag lever på konsten, men jag är väldigt privat om den. Det har bara blivit så, sen gillar jag "musiksverige" bättre än "konstsverige". Det är mer öppet, socialt och stöttande i musikbranschen generellt. Jag gillar mer att vara i musiksvängen, men jag älskar att göra konst.
Du beskriver musiken som en social grej, kan konsten bli ensam?
– Ja, fast det ensamma i konsten är skönt. Jag har nog alltid varit någon typ av ensamvarg. Jag är nog mest ensam men sen har jag turnéerna och då laddar jag upp de sociala batterierna.
Asian Cowboy består av Luleåmusiker medan INVSN har sin bas i Umeå, finns det någon märkbar skillnad?
– Musiken skiljer sig åt mellan Luleå och Umeå. Trots att musiken kan låta lättsam är texten ofta mörkare i låtar gjorda av Luleåbaserade band.
Vad tror du att det beror på?
– Det beror förmodligen på socioekonomiska förhållanden. Luleå är en arbetarstad medan Umeå är en högutbildad stad. Men man är fortfarande stöttande både mellan band och städer så klart. Det är det som är så bra med musiken, det finns liksom ingen konkurrens på det sättet, utan tvärtom – man vill hylla varandra.
Om Elin Sundström hade fått bjuda in vem som helst som gäst till sin podd som hon har tillsammans med de andra Asian Cowboy-medlemmarna hade hon bjudit Patti Smith.
Varför tror du inte att det finns någon konkurrens?
– Man hänger så mycket bakom scenen banden emellan. Festivaler är som konferenser. Man skulle aldrig använda det ordet, men om man hårddrar det.
Hur är det att vara kulturarbetare i Luleå?
– Det är lite isolerat, men då har det blivit så att vi startat konstkollektiv och band. Det kanske är just därför det händer så mycket, för att man är lite isolerad geografiskt.