Jan Sandström fick en stroke 2021 och bor numera halva året på Mallorca. Men han undervisar studenter på Piteå musikhögskola via Teams en gång i veckan. "Det känns jättebra, men det blir nog sista året nu", säger han.
Det var en vanlig vintermorgon i Luleå i februari 2021 och Jan Sandström skulle stiga upp.
– Plötsligt kunde jag inte stödja på vänsterbenet och ramlade av sängen. Min fru anade att det var något konstigt och ringde efter hjälp. De skickade en ambulans på en gång, berättar han.
På Sunderby sjukhus konstaterades att Jan Sandström hade fått en stroke. Han flögs omedelbart till Umeå för att de skulle suga ut blodproppen, men vid röntgen visade det sig vara för riskfyllt. Aortan kunde förstöras, så att syret inte skulle kunna komma fram ordentligt till den delen av hjärnan.
– Jag fick helt enkelt åka hem igen med ambulansflyg, låg där helt ensam i ett flygplan. Det var många tankar då, berättar han.
I två månader låg han på strokekliniken på Sunderby sjukhus.
– Hela vistelsen blev lite speciell, för jag hade många makabra drömmar som jag nästan skrattade åt när jag vaknade upp. Och jag tänkte att det här skulle man kunna göra musik av, säger han och ler.
Trombonisten och vännen Christian Lindberg föreslog att Jan Sandström skulle göra musik av sina drömmar.
Han berättade om drömmarna för sin vän, trombonisten och dirigenten Christian Lindberg.
– Han sa ”skriv ner det här så ska jag försöka fixa orkestrar som beställer stycket”. Och det gjorde han.
Stycket fick titeln ”Sueños Macabros”, på svenska ”Makabra drömmar”, och består av sex satser. Tre orkestrar har beställt verket, i Spanien, Örebro och Norge. I februari framfördes det i Alicante.
– Då flög jag över från Palma till uruppförandet. Det var kul att det blev något positivt av de där drömmarna, två år efter stroken.
Hur var det att höra verket spelas?
– Det lät som jag trodde, det brukar vara så numera.
I Sverige spelas det för första gången i december i Örebro. I Norge ska det framföras om ett par år.
”Jag komponerade till och med när jag var kvar på strokekliniken”, säger Jan Sandström om sin kärlek till musiken.
Jan Sandström har alltid varit produktiv som tonsättare, och det har han fortsatt med även efter sjukhusvistelsen.
– Ja, absolut, det är fortfarande lika roligt. Det kognitiva har inte förändrats, jag har komponerat väldigt mycket efter att jag kom hem. Bland annat en trombonkonsert nr 3 till Christian Lindberg. På väg ner från Luleå mellanlandade jag i Göteborg och var med på framförandet där, säger han.
Han är dock inte helt återställd efter sjukdomstiden.
– Nej, min vänstra sida är försvagad, jag kan inte använda min vänstra arm, men jag kan gå så smått nu i alla fall, med hjälp av en käpp. Det kunde jag inte från början, då var det rullstol ganska länge. Jag gick hos en fysioterapeut varannan dag och tränade så mycket jag kunde.
På Mallorca, där han och frun Mona numera bor ungefär halva året, använder han inte rullstol längre, utan går med käpp.
– Men balansen är ju superläskig.
När han låg på sjukhuset hade han som mål att kunna spela golf igen.
– Första sommaren köpte jag en egen golfbil och följde med Mona när hon spelade på Rutviks golfbana. Andra sommaren provade jag att gå ut, ställde mig bredvid golfbilen och slog bollen. Jag lyckades ganska bra.
Hela förra sommaren spelade han golf, och nu även på Mallorca.
– Men jag spelar med en arm. Min fysioterapeut sa ”fortsätt med golfen så behöver du inte komma mer till mig, för du tränar på allt, som balans, och att gå”. Så det är min träning nu.
– Men jag är livrädd för att ramla, säger han och tillägger:
– Livet är ganska liknande som innan, men ändå inte.
Vad är svårast?
– Det är nog balansen, och att vänstra sidan är försvagad. Armen hänger bara, jag kan röra den mycket lite. Och ibland sluddrar jag för att musklerna i stämbanden inte fungerar. Vänsterbenet är inte som högerbenet, jag får vara noggrann när jag går.
– Men annars kör jag bil igen, åker till Piteå och träffar studenterna när jag kan, annars kör vi digitalt. Jag ska faktiskt träffa dem i morgon. Nu har jag hand om examensarbetena för kandidaterna.
Han är fortfarande anställd vid Musikhögskolan i Piteå på 25 procent.
– Det känns jättebra. Jag har varit med från början där, det känns svårt att lämna. Men det blir nog sista året nu.
Det måste betyda mycket både för dig och för studenterna?
– Ja, de verkar nöjda så det är jättekul. Annars har jag jättebra kollegor i Fredrik Högberg och Jörgen Häll som tagit över den stil och pedagogik som vi har på kompositionsutbildningen. Fredrik har varit min student en gång i tiden, och Jörgen också, så det känns bra att de har hand om de ämnena i utbildningen.
Musiken har alltid betytt mycket för Jan Sandström, även under sjukdomstiden.
– Den har varit mitt liv hela tiden, det är fortfarande lika roligt att kunna skriva musik. Jag skrev till och med när jag var på strokekliniken, då komponerade jag ett körstycke till Radiokören.
Lika produktiv har han fortsatt att vara efter att han kom hem.
– Jag har skrivit två orkesterverk, två körstycken, en liten pianokonsert till Norrbotten NEO – och just nu skriver jag opera.
Han är fåordig om operan, det är fortfarande lite hemligt.
– Men jag kan berätta att det är Operahögskolan på Mälardalens universitet som beställt.
Just nu skriver Jan Sandström en opera tillsammans med librettisten Tuvalisa Rangström. "Hon är underbar, jag bara ler när jag får texterna", säger han om deras samarbete.
Librettist är Tuvalisa Rangström, som han också arbetade med i ”Rokokomaskineriet”, en helaftonsopera för Drottningholmsteaterns 250-årsjublileum 2016.
– Det är jättekul, det är vårt tredje samarbete, faktiskt. Hon är underbar, jag bara ler när jag får texterna. Vi gjorde ytterligare en opera som jag skrev strax innan jag fick stroken. Den var till Piteå, till en doktorand som hade opera som slutarbete.
Jan Sandström jobbar fortfarande på samma sätt, men han berättar entusiastiskt om de hjälpmedel han hittat.
– Du vet, man är så där påhittig, så jag kollade om det fanns en speciell mus som jag kan använda med höger hand. Och det fanns det. Samma sak när jag kör bil, då använder jag en rattknopp, och blinkar med höger tumme, för blinkersen sitter på vänster sida, säger han och skrattar lite.
– Man får fixa och dona för sig om man kan. Det går jättebra att köra bil. Så jag gör egentlige samma saker som jag gjorde innan, fast på ett lugnare sätt, säger han och tillägger:
– Förutom att komponera, det gör jag i full fart.
Efter en stroke kan hjärntrötthet uppstå.
– Det kan jag känna av ibland, så jag får ta det lugnt, även med tanke på att jag var utbränd för några år sedan. Så jag får akta mig. Så är läget.
Märker du någon skillnad på den musik du skriver i dag jämfört med tidigare?
– Nej, det tycker jag inte. Det är ungefär samma Janne Sandström, tror jag. Det kanske är någon förändring, men det är svårt för mig att tala om exakt vad det är för något.
Jan Sandström har genom åren varit en frekvent besökare på Luleå Hockeys matcher. Och han följer matcherna fortfarande, men från Mallorca.
– Jag ser på datorn, det har börjat gå bra nu. Det började lite knackigt. Men så har det varit de sista två åren också, så jag hoppas det blir bättre i år. Men det är kul, det följer jag absolut.
Hur ser dina dagar ut när du är på Mallorca?
– Jag sitter på balkongen och solar, jag läser böcker, komponerar, åker på utflykter, kollar på saker. Jag är väldigt glad över att ha en fru som hjälper mig, utan henne skulle jag inte klarat det här.
Och komponerandet fortsätter han med i full fart:
– Ja, absolut, det vore konstigt att lägga av, man måste göra något. Sen om folk fortfarande vill ha min musik … Det kommer så många unga nya nu, de behöver också jobb. Men jag är jätteglad över den här operabeställningen. Opera är det bästa jag vet, faktiskt. Undrar om det är min nionde opera? Den har i alla fall premiär i juni 2024, den 14 och 16 juli, om jag minns rätt.