Bach (1685–1750) skrev sitt storverk för flera solister, körer och orkester. Det var baserat på de 141 verserna i kapitlen 26 och 27 i nya testamentets evangelium enligt Matteus, skildringen av Jesu lidande och död. För librettot svarade poeten Christian Friedrich Henrici, pseudonymen Picander.
Uruppförande skedde påsken 1727 i Thomaskyrkan i Leipzig där Bach då hade varit kantor i fyra år.
Någon omedelbar succé blev det inte. Leipzig var en strikt traditionell stad, präglad av konservativ musiksmak. Ett citerat omdöme från tiden lyder ”Gud bevare oss, mina barn – det är som en komisk opera”.
Länge förblev Matteuspassionen därefter vilande i glömska. Först sedan Felix Mendelssohn fått partituret i gåva av sin mormor och satt upp det i Berlin 1829 uppstod ett nytt intresse för både verket och Bachs övriga produktion.
Mendelssohn betraktade Bachs skapelse som kristenhetens största verk och numera räknas det som något av det mest förnäma inom den västerländska klassiska musikens historia.
När det sattes upp i Berwaldhallen 2019 fanns norrbottningen Peter Mattei med som en av sångarna. I samband med det skrev Gunnar Lanzky-Otto en text där han just menade:
”Matteuspassionen är ett av musikhistoriens mest himlastormande mästerverk, starkt bidragande till att Bach fått smeknamn som ”den femte evangelisten” och ”Guds speleman”.
Det första epitetet hade ärkebiskop Nathan Söderblom använt, enligt en essä sångaren Staffan Fredén skrev i Tidskriften Evangelisten 2013. Det skedde när ärkebiskopen för 100 år sedan uppmanade en skara kyrkomusiker:
”Johann Sebastian Bach är den femte evangelisten. Gån ut och förkunnen honom!”
Dirigenten David Åhlén lydde och ledde det första framförandet i svensk språkdräkt i Engelbrektskyrkan i Stockholm på långfredagen 1923. Han gjorde det därefter till en tradition genom att upprepa det varje påsk fram till sin pensionering 1956.
Om verkets storhet har många vittnat. En är Kari Turanen, finsk dirigent och medlem av vokalgruppen Lumen Valo:
”Det finns någonting jättemänskligt i Matteuspassionen. Det är fråga om känslor som man kan leva sig in i. Sen måste det bero på att musiken helt enkelt är så genial.”
Turunen har beskrivit hur musiken bland annat förmedlar 30 silverpenningar och glorian över Jesus huvud, samt hur hjärtats pulsslag hörs i kompet. Han har även uppmärksammat att Bachs välkända fascination för talsymbolik märks i kompositionen. Främst, enligt Turanen, i det avsnitt där Jesus vid den sista måltiden klargör att en av hans tolv lärjungar kommer att förråda honom. I protest ropar då lärjungarna efter varandra ”Herr, bin ich's?” (Herre är det jag?). Ordet ”Herr” hörs elva gånger, men Judas förblir tyst.
Musikforskare har dessutom studerat kompositionen och funnit att det stycke som heter ”Gebt mir meinen Jesum wieder” och skildrar hur Judas sålde Jesus – består av 30 toner, alltså lika många som de silverpenningar som Judas fick i ersättning för sitt förräderi.
Matteuspassionen varar i drygt tre timmar och är ett monumentalt musikaliskt mästerverk. Ändå, berättade Staffan Fredén i sin essä, ”avböjde” Bach allt tänkbart beröm och all beundran genom att i partituret avsluta med bokstäverna SDG, avsedda att utläsas som ”Soli Deo Gloria” (Åt Gud allena äran).
Fast när allt är fullbordat och genomlyssnat uppstår ändå en tanke som må se ut som en hädelse:
Äran också åt Johann Sebastian Bach.