MUSIK
Jul med Franska trion
Acusticum, Piteå
Fredagen den 13 december klockan 20
Det är uppdukat med julgranskulor och annat tematiskt på borden kring scenen som lite okonventionellt placerats ute i lokalens foajé, annars är det inget som antyder på att något som går emot traditionen är på väg att ske innan konserten har börjat.
Frontmannen Matti Ollikainen sitter bortvänd från publiken hela konserten och har en till hälften skämtsam, till hälften cynisk ton som skär sig med omgivningens tema.
Trion öppnar med en cover på ”Nu tändas tusen juleljus” i långsam ballad-stil likt en del av bandets original-låtar och sjungs släpande på ett sätt som snarare för tankarna till ljus som slocknar, lite som en Bob Dylan som inte alls har någon ”Christmas in the heart” i år. Tempot toppar och dalar genom hela konserten med stor kontrastrikhet, dansant rock'n'roll, hjärtskärande ballader och några jul-covers, den ena kargare omarrangerad än den andra, allt delar plats i kvällens program.
Dessvärre får bandet inte den bästa av förutsättningar att ge sin stundvis svängiga, bengungsframkallande rock en chans att skina bland de i övrigt mörka låtarna. Publiken har sittplatser, något jag personligen tycker är synd när musiken många gånger bjuder publiken till dans. I foajén där scenen placerats i kväll varken hör eller känner man mycket av kontrabasisten Viktor Turegårds essentiella bidrag i ljudbilden som är särskilt viktig eftersom de bara är en trio.
Det som räddar kvällen är sångaren och pianisten Matti Ollikainens uttrycksfulla karaktär, charmig men samtidigt tragisk, som låttexterna i kombination med det lekfulla uttrycket i hans musik. Han kommenterar att han känner sig mer hemma här uppe i norr eftersom han kommer från Gällivare, även om det är första gången de spelar i Piteå, eftersom luften är renare här än i Göteborg med sin smogfyllda luft.
Jag önskar att vi hade fått mer utrymme att släppa loss, att publiken och bandet kunnat rycka med varandra i den energi som onekligen ligger och bubblar under ytan i lokalen. Jag önskar att vi kunde gett honom en värdigare hemkomst, men med en synkroniserad applåd lyckas vi åtminstone få bandet att göra korta extranummer innan de far vidare söderut i landet. De är skickliga instrumentalister men sammanhanget sätter ingen guldkant på framträdandet, i alla fall inte för mig.