Hela det här året har 250-årsminnet firats av den man som föddes i Bonn den 16 eller 17 december 1770. Fadern Johan började tidigt skola honom musikaliskt och som 13-åring blev han kallad ”vår näste Mozart” i ”Magazin der Musik”.
En kort tid studerade han för just Mozart, som konstaterade att det nog var värt att hålla ögonen på den unge tysken, för ”han kommer att bli ett känt namn i världen”.
När Beethoven flyttat till Wien blev han snabbt känd i sin nya hemstad som en pianovirtuos med briljant förmåga att improvisera.
Hans hörsel började tidigt försämras, möjligen på grund av att han haft tyfus. Ändå förmådde han komponera den mest fantastiska musik. I början främst för piano, men sedan även annat. Många av hans kompositioner är komplicerade, men när en violinist klagade över att hans stämma i en stråkkvartett var närmast ospelbar, fräste Beethoven bara:
”Vad bryr jag mig om din ynkliga fiol när anden talar i mig!”
Mest enastående är hans symfonier, tre av dem extra bekanta:
”Eroica”, symfoni nr 3 i Ess-dur, opus 55. Den var tänkt som en hyllning till Napoleon Bonaparte, men enligt Anders Gabriel Sundströms utomordentliga storverk ”Beethoven i Sverige” blev mästaren upprörd när Bonaparte lät kröna sig till maktfullkomlig kejsare och vrålade:
”Nu kommer också han att trampa alla mänskliga rättigheter under sina fötter och bara främja sina egna intressen; han kommer att placera sig själv över andra och bli en tyrann!” Därefter rev han sönder titelsidan och ändrade verkets dedikation till det mer neutrala ”Heroisk symfoni, komponerad som hyllning av minnet av en stor man”.
När BBC Music Magazine för några år sedan bad 151 dirigenter runt om i världen rösta fram världens bästa symfoni fick ”Eroica” flest röster.
”Ödessymfonin”, symfoni nr 5 i C-moll. Inget klassiskt stycke blir lika snabbt igenkänt. Beethoven förklarade att den dramatiska inledning skulle symbolisera ”Ödet som knackar på min dörr”. Under andra världskriget blev ”Ödessymfonin” symbol för de allierades kamp mot nazismen eftersom de inledande tonerna, tre kort och en lång, motsvarar morsealfabetets V som i Victory.
”Glädjesymfonin”, symfoni nr 9 i d-moll, mastodontverket som sedan 1972 har använts som Europahymn, en symbol för vänskap i vår tid. När Beethoven var klar med denna sista symfoni 1824 var han stendöv sedan många år.
Rörande är beskrivningen av symfonins premiär i maj 1824. Beethoven stod då på en hederspulpet intill dirigenten Michael Umlauf, med ryggen vänd mot publiken. Eftersom han var stendöv kunde han bara följa med musiken via partituret och genom att se musikernas rörelser.
Verket är exceptionellt svårspelat, men musikerna klarade uppgiften med bravur. De fick applåder redan under musikens gång och möttes efter sluttonen av ett öronbedövande jubel.
Om det var Beethoven först helt omedveten. Sångerskan Caroline Unger gick då fram och vände honom ut mot publiken så att han kunde se entusiasmen. När han såg människor vifta med hattar och näsdukar började han gråta.
Beethoven gifte sig aldrig, men hade många kärlekar. En var hans elev Giulietta Guicciardi, som han tillägnade det vackra stycke som senare blev kallat ”Månskenssonaten".
Av vittnesmål att döma var han en rastlös man som under sina 35 år i Wien hade 70-talet bostäder. Han hade ett bullrande skratt och var berömd för sin humor och djärva ordvitsar.
Beethoven avled våren 1827.