Förra gången Mió Evanne stod på teaterscenen drog han på sig frack och satsade på musikaltema.
Resan från Tallberg till Norrbottensteatern är tio mil lång. Men Mió Evannes resa från byn vid Vitåälven till tre utsålda föreställningar i Luleå har innehållit mängder av vinglande vägar, pirrande nedförsbackar och tunga stigningar. Efter att ha låtit konfettin flyga i musikalen "Mon ami Mió – duets" visar frisören, artisten och Luleåprofilen nu upp en annan sida av sin personlighet – och gräver fram sina egna rötter.
Albumet "I dur & moll längs Vitåälven” släpps under fredagen och den 10–11 november spelas visorna upp på teaterscenen tillsammans med anekdoter från livet.
– Jag har använt mig av ett äldre språk, som jag är uppfostrad med, en liten gammeldags svenska som passar bra med melodierna. Jag vill förmedla känslan av de här små samhällena kring Vitåälven som sakta men säkert krymper. Det känns så kul att ge ett sken över dem och uppmärksamma byarna och älvbiten som rinner där. Där har jag färdats fram och tillbaka mången gång – och fortfarande gör, berättar han.
Mió Evanne beskriver musiken som svensk visa med inslag av folkvisa. I låtarna besöker artisten mamma och pappas barndomshem, som ligger likt "Pärlor på ett halsband" längst Vitåälven, och sin egen barndoms platser. Det är en stor kontrast mot fjolårets Broadway-glans – nedskalat till piano, ståbas och tvärflöjt.
– Jag spelade upp kärlekssången mellan pappa och mamma, "Att bli bara din", till mina amerikanska vänner. Och de sa: "Åh vad fin, är det en begravningssång?". Nej, det är albumets mest positiva låt (skratt). Jag kan gilla det där vemodiga, säger han.
I det vemodiga finns både vackra minnen och smärtsamma förluster. Dur och moll. Som livet självt.
– Den sorgligaste visan är sången till mina syskon som inte längre finns, men samtidigt går refrängen: "Alla dagar som vi har, alla stunder vi får, för minuter och timmar år efter år. Var ton blir en hyllning till det som var och en tacksamhet för det som än finns kvar". Det är också något väldigt rofyllt över det, det är inte någon panik över att någon inte finns längre, säger Mió Evanne.
När gick dina syskon bort?
– Jag har aldrig träffat dem, de var mellan mig och min storasyster Susanne och det här har nog präglat min familj tror jag. På den tiden rådde man familjer som förlorade barn tidigt att skaffa ett nytt medan staten tog hand om begravningen och spåren suddades ut. Det där har vilat i min familj till min mamma tog reda på var de fanns och ordnade riktiga gravstenar och arrangerade en familjegrav.
Under "I dur och moll längs Vitåälven" bär Mió Evanne sin pappas Norrbottensdräkt. "Den har också en röd sorts kofta till men det hade blivit alldeles för varmt att gå klädd i den – jag höll på att dö i svart frack i fjol. Och Norrbottensdräkten för män är snarlik en tomte.
För två år sedan dog Mió Evannes pappa och på scenen kommer han bära sin fars gamla Norrbottensdräkt, vävd och sydd av mamma som fortfarande bor kvar i barndomshemmet i Tallberg.
– Det luktade till och med pappa när jag tog på mig den eftersom den bara har hängt i en skrubb. Det kändes som att: "Oh vad nära han kom", säger Evanne.
– Den har också en röd sorts kofta till men det hade blivit alldeles för varmt att gå klädd i den – jag höll på att dö i svart frack i fjol. Och Norrbottensdräken för män är snarlik en tomte.
Mió Evanne ser sig främst som frisör men på söndagar, när salongen är stängd, har han tid att fokusera på musiken. Nu släpper han nytt album.
Biljetterna till de tre föreställningarna tog slut snabbt och nu är förhoppningen att kunna göra en turné bland bygdegårdar under nästa år.
– Jag hade ingen aning om hur det skulle gå att sälja, jag var lite osäker på genren... Broadway lockade den stora massan och då snyftade ändå folk åt de små tragiska episoderna mellan låtarna. Jag kanske borde lägga ut små näsdukar på borden.