Den hittills ytterst magra förekomsten av cd-skivor med Notvikens bidrag till jazzhistorien Gunnar Siljabloo Nilson har nu glädjande utökats med magnifika trecdboxen 1951-1957. Det är återutgivningspecialisten Lasse Zachrisson som på tre plattor låter oss ta del av inspelningar med mellan 55 och över 60 år på nacken.
Det man slås av är hur fräscht och tidlöst detta låter. Ta bara inspelningen gjord 1955 till Arne Domnérus orkester där Gunnar tar sig an Bill Haleys Rock around the clock. Det svänger på ett sätt som får originalet att framstå som en tam tiger. Klarinett-, saxofonspel och sång är genomgående lysande.
Men hur fick egentligen Gunnar smeknamnet Siljabloo? Jo, den historien berättas både i det fylliga häftet som beledsagar musiken och i en låt. Utan att avslöja för mycket så är utmärkte saxofonisten Carl-Henrik Norin inblandad. Mannen som under sin uppväxt i Luleå lärde sig att dansa ihop med min morfars bror. De fick öva i smyg med utlagda steg bakom kallbadhuset då det i Missionskyrkan där i alla fall min morfars familj var aktiv, dans ansågs som något syndigt.
Andra skivan bjuder på tio vildsinta liveinspelningar från Finland. Och på den tredje sjungs schlager med en sådan självsäkerhet att till och med Luleås egen schlagerkung Gunnar Wiklund får se sig flåsad i nacken.
Gunnars fräsiga fraseringskonst gör att han sjunger finska folkvisor och en fransk sak som ingen annan. Och lyssna bara på Farfar dansar Mambo. Olle Helanders försvenskning av Perry Comos Papa Loves Mambo är omistlig.
Som grädde på moset bjuda vi på underbara foton från förr i det välfyllda och informativa texthäftet med Jan Olssons läsvärda essä och Kristina Bjuhrs fina illustrationer. Detta är 45 spår norrbottnisk jazzhistoria med Störtsköne Slijabloo som verkligen pryder sin plats där hemma i skivhyllan.