Cirkus Liebman är i stan
Världsmusik eller klassiskt spelar ingen roll för saxofonisten David Liebman. Han är knappast någon purist när det gäller jazz och beskriver sig som eklektisk. "Gillar man inte den första låten finns ju alltid en chans att man gillar den tredje", säger han.
Foto: Patrik Boström
- Jag hörde Dave spela på 70-talet, men det var först i slutet av 80-talet som vi träffades och jag har alltid velat jobba med Dave, säger Tim Hagans som skrivit några av arrangemangen på David Liebmans musik till torsdagskvällens konsert i Luleå.
- Jag fick en massa skivor av Dave och det tog mig nog en månad att lyssna igenom materialet. Det är intressant att jobba med hans musik eftersom Dave skriver för mindre sättningar och jag sökte efter material som kunde arrangeras om, eller sådant som kunde expanderas till storbandets format.
Att välja ur David Liebmans musik är en diger uppgift. Han har skrivit hundratals låtar i alla möjliga genrer och blandningar och Liebman själv refererar till "The Liebman circus".
- Min generation av jazzmusiker var den första som mötte många olika genreuttryck och influenser och den enda gemensamma nämnaren i det hela är jag. Jag skriver inte för storband själv, men jag tycker synd om de som ska skriva arrangemang utifrån min musik, säger David Liebman och skrattar.
Han ser också fördelar med den eklektiska form hans musik haft genom åren.
- Gillar man inte den första låten finns ju alltid en chans att man gillar den tredje.
Det är ett förhållningssätt som inte alltid fallit i god jord hos skivbolagen.
- När jag började på 60-talet var det helt omöjligt att komma till ett skivbolag utan eget, unikt material. Det förändrades med tiden och det blev allt svårare att ge ut musik som inte kunde paketeras i en genre. Och i samband med att de konservativa och Reagan tog över blev det locket på för den progressiva musiken och Marsalis idéer tog över jazzscenen i USA under 80-talet. De tyckte att man måste bevara renheten i jazzen och det passade in i det konservativa tankemönstret, säger Liebman och får medhåll av Tim Hagans.
- 70-talet var otroligt. Allt hände då; politiskt och socialt och musiken speglade det. Men när Reagan och 80-talet kom tog det stopp. Det var som om folk efter 20-30 år av engagemang inte längre orkade bry sig, vara engagerade och progressiva. Och när ikonerna i jazzen dog eller la av undrade många vad som skulle toppa Miles eller Coltrane, och som svar på det blev man stil- eller genremusiker, säger Hagans.
Men det läge som uppstod under 80-talet har åter brutits och förändrats. I dagens digitaliserade värld där var och en kan hitta vad de gillar på internet är fältet öppet för alternativ och experimentell musik när musikerna inte längre är beroende av skivbolagens distributionskanaler för att nå ut.
- Jag är optimistisk när det gäller jazzen. Kanske inte när det gäller att leva på jazzen i USA. Det är hopplöst och vi behöver hjälp där. USA är på många sätt ett tonårsland och som jazzmusiker måste man åka till Europa för att kunna leva. Men jag träffar många unga och jazzintresserade musiker när jag håller workshops runt om i världen och de ungdomar som hittat till jazzen fortsätter vara intresserade i hela livet, säger Liebman.
Hans intresse för att undervisa är inte bara en födkrok, som det blivit för många musiker i dag. Han har publicerat böcker som Developing A Personal Saxophone Sound, A Chromatic Approach To Jazz Harmony and Melody, The Complete Guide to Saxophone Sound Production och Anthology - Original Compositions. Och han har startat en egen skola - International Association of Schools of Jazz där unga musiker får en chans att träffas och skapa nätverk över hela världen.
- Utbildningen ingår i scenen nu. Som musiker kan man inte bara spela, utan måste och förväntas hålla seminarier i samband med konserter. Jag tillhör också den första generationen som lärde ut jazz. Tidigare hade man lärt sig spela genom att arbeta som lärling till äldre musiker. I dag finns det inte utrymme för det. Men när jazzen etablerade sig kom den också in på utbildningarna, vilket är både bra och dåligt. Fler lär sig jazz, men många låter väldigt lika varandra, säger Liebman.
Fördelarna överväger dock. Dels lär sig nya generationer att uppskatta jazz, dels har standarden på musikerna höjts.
- Standarden är hög i hela världen, men Sverige har nog den högsta nivån. Musikerna här är bäst i allt man kan lära ut och så har det varit så länge jag har jobbat i branschen. Jag tror det beror på ert utbildningssystem.
Liebmans egen utbildning bestod i studier hos Joe Allard, Lennie Tristano och Charles Lloyd och han beskriver sin musikaliska utveckling till dags dato som cirkulär.
- I början var jag intresserad av harmoni och lyssnade mycket på klassisk musik. Harmonin är ju det som sätter stämningen i musiken, och de sista 15 till 20 åren har jag intresserat mig för världsmusik och rytm. Men nu har jag åter intresserat mig för melodin, så man kan säga att jag har gått cirkeln runt. Det är ju där man börjar som musiker, med att lära sig spela en melodi. Och om jag spelar ett solo i dag frågar jag mig om jag är trogen eller ärlig mot melodin eller inte.
Så jobbar vi med nyheter