Danske musikprofessorn Hans Brofeldt listar mer än 700 kompositörer som skrivit musik för vänster hand på sin sajt www.left-hand-brofeldt.dk. Han menar också att den vänstra handen är bättre lämpad än den högra för att ensam spela traditionellt komponerad musik: Tummen på vänster hand tar hand om melodin och de andra fyra fingrarna sköter ackompanjemanget.
Brofeldts sajt är inspirerad av det öde som drabbade den österrikiske pianisten Paul Wittgenstein, äldre bror till filosofen Ludvig.
Paul Wittgenstein var född 1887 i Wien, faktiskt just den 11 maj. Han debuterade som konsertpianist 1913, men i första världskriget blev han året därpå träffad under höger axel av en rysk kula. Armen blev amputerade och han hamnade i fångläger i Sibirien.
Via en fångutväxling kom han hem och började träna att spela med bara sin vänstra hand.
Tack vare familjens förmögenhet kunde han beställa specialskrivna verk av många framstående kompositörer.
Sergej Prokofjev skrev Pianokonsert nr 4 i B-dur, op. 53, men Wittgenstein ansåg att ”den inre logiken inte stod klar” för honom och spelade den aldrig.
Paul Hindemith komponerade Pianomusik med konsert, op 29 och skrev i följebrevet att han skulle bli ledsen om pianisten inte tyckte om verket, men Wittgenstein dömde ut det och stoppade undan noterna, som upptäcktes först 2002 och premiärspelades först 2004 i Berlin av Leon Fleisher.
Maurice Ravels Pianokonsert i D-dur för vänster hand blev det mest berömda verket. ”Lyssnaren får aldrig känna att mer kan bli uträttat med två händer”, sa han, men Wittgenstein gjorde en del ändringar inför premiären och de blev ovänner resten av livet.
Wittgenstein var egensinnig och ofta svår att arbeta med. Orkestrar och dirigenter bokade honom ogärna en andra gång. ”En riktig gammal surkart”, menade Benjamin Britten.
Eftersom familjen Wittgenstein var av judisk förbjöds han framträda i det annekterade Österrike. Han flyttade 1938 till USA där han också var berömd och beundrad för den avancerade teknik han hade utvecklat. Den gjorde att han övervann svårigheterna på ett sätt som varit formidabelt även för en pianist med två händer, enligt The Grove Dictionary of Music.
Efter en turné i 1934 hade New York Herald Tribunes kritiker skrivit:
"Efter de första funderingarna om hur han gjorde det, glömde man nästan att man lyssnade till en pianist vars högra ärm hängde tom på sidan.”