Alme skäms över succén
Göteborgsromantikern Joel Alme hyllas för sin debutskiva "Master of ceremonies". Själv är han inte lika övertygad.- Det är ju bara skit, säger han.
Foto:
Joel ska spela på kvällen och verkar vara uppjagad av den senaste tidens promotion och höga tempo. Han pratar snabbt och ibland osammanhängande. Men han är mycket tillmötesgående och nära på extremt öppen.
Joel, varför tog det så lång tid (tre år) att färdigställa albumet?
- Det fanns inga deadlines. Det var mer grilla och käka enorma bearnaisemängder. Vara ute med båten. Jag har lagt väldigt mycket energi på att bara ha sköna dagar.
- Sen tror jag att Björn Olsson tröttnade på mig ganska mycket också. Vi sporrade varandra till någon slags lättja. Vi skulle göra en platta men visste inte hur vi skulle färdigställa den. Det var därför jag började spela in med Mattias (Glavå). Jag visste att han jobbade mer som en tysk armé.
Du har ju blivit ganska uppskriven på kort tid. Vad tror du all beröm beror på?
- Det jag kan tänka mig att folk gillar, nu när de väl har hört det, är att det är ganska genrelöst. Det är ingen electronica eller post-rock. Jag hade lika gärna kunnat vara 65 år och släppt en bluesplatta.
- Det är väl kul att folk byggt upp mig, jag hade aldrig varit intressant om inte den här elden hade startat. Men det är inte jag som har tuttat på den.
En del av intervjuerna har handlat om din "brist på utanförskap"?
- Jag har aldrig varit mobbad eller känt mig lockad att använda konstiga kläder, ha andra åsikter, vara politiskt involverad. Jag har alltid varit en vanlig hockeykille.
Betyder det att du aldrig har blivit arg? På rådande hegemoni eller vad man ska säga?
- Det klart att jag varit så. Fast mer åt andra hållet. Under EU-demonstrationerna hejade jag nästan mer på polisen. Jag gick på en skola som heter Shillerska och det var så kvasiintellektuellt där att jag liksom tröttnade. Jag började heja på makthavarna i samhället i stället, som protest. Även om det är fel att göra det, för att jag inte orkade vara så politiskt korrekt hela tiden.
Dina texter är ofta romantiska, men inte självbiografiska. Har du något skötebarn bland dina låtar?
- When the moon shakes, den handlar om min kusin som dog. Det är väl nästan det enda självbiografiska. Annars har jag haft väldigt svårt att skriva om saker som hänt i mitt liv. Inte för att jag har haft det så jävla jobbigt utan mer för att man är van att förtränga saker. Det går inte att hitta någon poesi i saker som gjort en illa.
Hur är det att plötsligt göra en massa intervjuer?
- När jag kommer hem på kvällen är jag helt tom. Det känns som att någon tagit något från mig. Många saker jag säger snackar jag inte ens med mina kompisar om.
- Jag skäms nästan ibland över att jag lagt så mycket tid på en skiva. Allt det här som står i tidningen är ju bara skitsnack, allt det här förhöjande av en person bara för att han släppt en skiva? Så det är märkvärdigt? Det är ju bara skit. Du märker hur "positiv" jag är?
Ja men det är väl värt...
- Det är värt det sen ja, men just nu är det inte värt det. Det finns så mycket mer än musiken. Varför ska jag hålla på med musik om allt annat är skit? Från början håller alla på med musik för att hitta nånting med sig själv. Jag har hellre en familj med någon jag älskar än håller på med musik.
Är du inte stolt över skivan då?
- Jo, jag är jättestolt. Men den betyder egentligen ingenting. Vad betyder det när du sitter där själv?
- Folk ser upp till dem som håller på med musik. Vissa artister, typ Moneybrother eller Tomas Ledin, som hjälteförklarar sig själva. Jag är inte sån. Jag har tyckt att jag varit helt värdelös som människa under tiden. Och folk ser upp till det på nåt konstigt jävla sätt.
Så jobbar vi med nyheter