Kanske var det uppväxten som gjorde henne till musiker, möjligtvis har alla insatser på bröllop, begravningar och musikcaféer varit anledningen till hennes karriär – men det var definitivt en trasig snäcka på stranden i Spanien som gav henne en ny inriktning.
Anna Sellén var en nyskild 42-åring när blev hon "blev poetisk" över strandfyndet och skrev ett Facebook-inlägg. Senare såg hon sig själv svara på en kommentar att hon ska skriva en låt av raderna.
Har Luleåbon sagt något så gör hon det. Sellén sig vid pianot och en dag senare var låten klar.
– Jag kunde skriva själv, det är väldigt häftigt att upptäcka det som 42-åring. Det är så lätt att tänka att det finns så himla mycket bra musik så varför ska jag skriva en låt? Men om du vill vara kreativ kan du säga så om mycket.
Anna Sellén kommer från en bondfamilj utanför Sundsvall, hon uppfostrade till hårt arbete och musicerande efter föräldrarnas önskemål. 1994 flyttade hon till Luleå för att plugga och träffade pappan till hennes tre barn. I dag är hon en av stans mer välkända musiker och släpper debutalbum på sin 50-årsdag i höst.
– När jag fått mina tre barn och haft det där familjelivet kunde jag verkligen börja skapa mitt eget liv och bestämma vad jag ville göra. Då började jag skriva låtar. Det var som att dra ut en propp, jag kunde inte sluta skriva – jag hade så himla mycket som jag behövde få ut, berättar hon.
2017 skickade hon in en låt under BD Pops demovecka och fick chansen att spela in i studio samma år. Sex år senare ligger tolv låtar publicerade på Spotify, den senaste ("Lite till") är finalist i P4 Nästa som avgörs på onsdag.
– I början var det mycket om dejtingvärlden och att misslyckas så sjukt mycket inom den. Kan man ha det sämre? Det var verkligen jättepissdåligt och det blev många låtar om det. Det blev ett sätt för mig att bli av med det, när jag skrivit av mig om en dejtingperiod var jag klar och kunde gå vidare till nästa.
"Många depplåtar" har det blivit och texter om misslyckade relationer har fungerat som terapi för Anna Sellén.
– Det var ett jättebra sätt för mig att få ur mig skit, en del springer eller tränar hårt på gym. För mig blev det ett verktyg som jag inte visste att jag hade haft.
Efter ett liv som avlönad musiker är det först de senaste åren hon jobbat heltid som frilansare. Och det krävdes en trasig snäcka, som såg ut som ett segel, för att blåsa vind i låtskrivandet.
– Det är inte många som börjar med något sånt i den åldern, jag vet inte vem jag ska snegla på. Jag har fått titta på sådana som har varit kända längre och se vad jag kan bli hjälpt av, för att ha en förebild, säger hon.
Men det krävdes övertalning från BD Pop för att hon skulle ta steget.
– Jag hade aldrig gett ut någon musik om inte folk hade pushat mig; "Herregud, jag är bara en trött tant det kommer inte funka – jag passar inte in i det här", sa jag.
I oktober släpper artisten ytterligare tio låtar, varav en kom till på en strand i Spanien för sju år sedan.
– Jag kan inte säga ordet "artist", det låter jättekonstigt att säga att jag är artist. Jag kan säga pedagog, musiker, lärare ... men att säga artist har tagit emot. Jag har inte tyckt att jag passa inte in där, då är man något annat, och jag har tvingats jobba hårt för att få in det i systemet. Men nu kan jag nog säga det utan att skratta ihjäl mig varje gång.