Myllret av människor på festivalen är färggrant och stämningen är uppsluppen. Vädret är också på topp. Festivalen har många stamgäster som troget återvänder varje år. Lars "Teddy" Fredriksson kallar Flakasand för sitt smultronställe och är på plats för 17:e gången.
– Det är en gemytlig stämnig och fin natur här, och jag gillar blandningen av folk. Alla är välkomna här. Det är värdigt och inget bråk, säger han.
Han slår sig ner bredvid Piteå-gänget Viktora Sandström, Stig Sjölund och Pelle Hedman och förklarar att man kan bli kompis med vem som helst på ett par minuter här. Stig Sjölund håller med "Teddy" om den goda stämningen.
– Jag kan bara instämma, det här är min typ av festival.
De ser alla fram emot kvällens praktbokning Canned Heat, även om de medger att musiken faktiskt kommer i andra hand på festivalen. Bandet lockar en hygglig skara framför scenen, andra väljer att stanna kvar vid grillplatserna, vissa sitter kvar på läktaren. Men en person hade tur och fick komma upp på scenen – för att dansa. Caroline Henriksson från Överkalix har varit ett stort fan av Canned Heat sedan hon var 17 år gammal. Det är hennes första år på Flakasand-festivalen och i mitten av konserten fick hon feeling.
– Jag ropade först och frågade om jag fick komma upp, och sedan såg "The Mole" (Larry Taylor) mig, och då sa han "hippie chick, come up here and dance". Det var det häftigaste jag har varit med om! Jag kommer bära med mig det här i hjärtat, säger hon.
Hon berättar att hon började lyssna på bandet efter att ha sett Woodstock-dokumentären där bandet är med och beskriver det som en ögonöppnare för hennes musiklyssnande. När det stod klart att bandet var klara för Flakasand blev hon lyrisk.
– Jag tänkte jag ska dit, kosta vad det kosta vill. Jag skulle ha kunnat cykla tre och en halv mil om det hade behövts, men det slutade med att jag tog en taxi i stället, säger hon.
När hon dansat färdigt låten gav hon trummisen och originalmedlemmen Adolfo de la Parra en puss. Efter konserten talade han uppskattande om responsen.
– Jag gillade att de unga damerna dansade, de var ju inte ens födda när vi spelade på Woodstock! säger han.
"Fito" som han också kallas, våndas över att turnéra, berättar han. Han har precis tänt en cigarett och berättar att bussturen från Tempere har varit hemsk.
– Det här är min sista turné, jag säger dig det, säger han.
– Jag brukar säga att vi spelar gratis, det vi tar betalt för är att ta oss till stället. Vi älskar att spela musiken för publiken, det enda tillfället som inte innebär smärta för oss när vi är på turné.