Det är lika bra att jag erkänner. Jag är ingen Håkantjej. Jag kommer inte namedroppa titlar och album och årtal. Min analys är helt känslobaserad och... Jag måste vara sjuk, sjuk, sjuk, sjuk. Och jag måste vara blind, blind, blind, blind. För jag kan inte se - hur fin han är! Tills nu då.
Först in på scenen är ett jäkligt skönt gäng. Som möts av jublel. Ja, i princip stående ovationer. Sedan lunkar han in. Och sätter på sig den sedvanliga hatten.
Och det tar ungefär tre låtar. Sedan säger Håkan sina första ord. De handlar om skatan och katten och vilket fint, omaka par de är. Och hur skatan en dag är borta och katten ligger i gräset och ser jävligt mätt ut. Och om hur kärleken kan vara så där.
Okontrollerad och oberäknelig. Och så river han av tre låtar om kärlek på raken och då, då är jag såld.
Håkan sjunger direkt från hjärtat och han måste ta mig tusan ha upplevt varenda ord han trycker ur sig. Under Precis som Romeo måste jag nästan smyggråta och när han sjunger raden "Man måste dö några gånger innan man kan leva", i låten med samma namn, så är det nog så nära en musikalisk orgasm man kan komma.
Mest ös är det under Ramlar och då finns det en sak jag faktiskt ångrar: Att jag inte står mitt i publikhavet längst fram. Eller åtminstone bredvid min kollega Josefin och hennes likadana
syster.
Det är oerhört svårt att inte gilla Håkan. Trots galopptakt, dampbeats och att han på ett sätt är så nära gräddfil med gräslök man kan komma. Och trots kasta-upp-och-snurra-runt-micken-tics. Men av publiken att döma var detta fantastiskt.
Mest komiskt: Första svimningsfallet som kom direkt efter första låten.
Röjigast: Ramlar.
Roligast: Percussionkillen - yeah!
Hårdast för hjärtat: Precis som Romeo och Man måste dö några gånger innan man kan leva.