Laleh. Laleh. Det är ingen tvekan om att hon är kvällens dragplåster. Stora salen är proppfull. Och lite till. Och Laleh... överraskar.
Inte för att vara taskig men jag hade förväntat mig något introvert och jätteeget. Men nä, här blir vi så omfamnade att det (nästan) gör ont.
Redan första låten – Vårens första dag – får hon oss allihop att stå och klappa – hela låten. Och andra – Elephant – då får hon stora delar av oss att svalvindvifta med armarna.
Och det där med eget. Jodå, det finns där också. Engelska och svenska. Stort och litet. A cappella och stråkmaffigt. Flumdans och glädjeskutt.
Hon är helt enkelt som en jättedetaljerad tavla. Ett oväntat ljud, en liten rörelse. Avslappnande och ansträngande på samma gång.
Precis när det börjar bli tråkigt överraskar hon med en bastrumma. Ett Daft Punk-ljud. Eller ett Sofia Kjellgren-kvitter (!?).
Bäst: Reggaeversionen av Invisible.
Vackrast: Some die young, som tillägnas ”en tjej som inte kunde vara här”. Det sades att det var den 16-åriga Luleåtjej som dog i en skoterolycka i Piteå vid årsskiftet. Fint, Laleh.