Det är en av de svinkalla dagarna i januari. Stekhuset har stängt för att ladda krafter till marknaden men Marjam Hajar Parvadeh öppnar vänligt dörren för mig. Jag förs drygt tre decennier bakåt i tiden och minns alla resor upp till Saltoluokta då denna restaurang, då med namnet Gullans bar, var en given rastplats. Då hängde fisknät i taket och det var glittergolv i toaletten. Allt är nu borta, allt är nytt. Liv förändras, så är det alltid. Och jag saknar ärligt talat inte de där gamla attiraljerna nämnvärt.
Marjam med make driver restaurangen sedan tio år tillbaka. Hon är 67 år gammal, maken Hasse som han kallas i Jokkmokk men på pappret heter Hossein är 74.
– Det är, kan man säga, mest jag som driver stället. Min man hjälper givetvis till och under marknaden kommer alltid min dotter och hennes svägerska upp och hjälper oss. Då tar vi även in en till anställd. Men all övrig tid på året är det bara jag som jobbar här. Det går bra, det är roligt varje dag. Men jag har börjat vara ledig på tisdagar. Det behövs.
Den här onsdagen i januari har barnbarnet Rose, som vanligtvis bor i Stockholm, just åkt hem efter nära på en månads lov uppe hos mormor och morfar.
– Hon är tolv nu och älskar att vara här. Hon har sagt till mig att ”mormor sälj inte, jag tar över”.
Att sälja finns inte på kartan, åtminstone inte än. Marjam och Hossein trivs, de har byggt upp en liten trädgård bakom restaurangen som de döpt efter barnbarnet Rose.
– På sommaren är jag i Rose garden som vi kallar den, odlar i växthuset och tar in blad och annat i sallader här i restauranger.
I den tillverkas både husmanskost, grillmat och persiska rätter. När undertecknad är på plats har hon förberett en typisk persisk bröllopsrätt.
– Gifter man sig persiskt äts alltid den här rätten. Alltid. Det är kyckling, ris, saffran pistagenötter och de speciella röda bären som är både söta och sura. De symboliserar äktenskapet som ju kan innehålla allt, säger Marjam och öser upp mat åt mig.
Det är gudomligt mjuka och fylliga smaker. Riset är otroligt fluffigt, långt ifrån den asiatiska varianten.
– Jag ska lära dig hur man kokar ris på persiskt vis.
Så ger Marjam en tydlig genomgång av koket som sträcker sig över ett antal timmar. (Läs i faktarutan här intill.) Resultatet är ljuvligt, riskornen som var normallånga innan start har svällt till enormt långa varianter och smaken är rund och god. För att inte tala om potatisarnas chipskänsla längst ned i riskoket.
– Jag älskar matlagning. Har alltid hållit på med det. När vi bodde i Stockholm drev vi restaurang även där. Men vi trivs bättre här. Jokkmokk är så vänligt, så lugnt. Alla bemöter oss så fint.
Förutom jobbet försöker Marjam gå på den träning hon och ett gäng kvinnor utför gemensamt på gym. Hon älskar även turer ut.
– Det är så vackert här. Hela tiden. Enda nackdelen är väl mörkret som kan vara jobbigt, men efter marknaden när ljuset kommer tillbaka blir allt så mycket lättare.
Maten är enligt Marjam väldigt central på Jokkmokks marknad. Folk vill testa saker, så även persiskt. Hon har alltid en sådan variant på menyn.
– Vi kommer även ha öppet luckan så att man kan komma förbi och bara beställa, ta med sig maten, och äta den hemma om man vill det. Det brukar vara populärt.
Om vi backar bandet lite så startade Marjams liv i Iran. Hon och hennes man var båda politiskt aktiva och bär svåra minnen av det landet utsatte dem förr.
– Jag satt i fängelse i fem år. Vårt första barn var bara sju år när de tog mig och vi sågs efter det bara en gång i månaden när de kom på besök till fängelset. Och då med en glasruta mellan oss. Det var svårt, mycket svårt.
Att bära det mod och den kraft som Marjam uppvisar i sin restaurang i Jokkmokk i dag känns obegripligt med tanke på vad hon och hennes familj bär med sig.
– Man måste gå vidare, leva vidare. Det är livet, det går hela tiden vidare. Vi har det väldigt bra här i Sverige. Men givetvis hoppas jag att mitt hemland en dag ska bli fritt igen. Det pågår fruktansvärda saker där. Ett otroligt korrupt land. Regimen avrättar ungdomar, kvinnor. Alla.
Familjen har aldrig varit tillbaka och hon är osäker på om hon någonsin kommer se sitt födelseland igen.
– Men jag har fina minnen därifrån också. Jag var elitspelare i basket till exempel. En fantastisk tid. Basketproffs, jo vet du!
Hon förvånar mig om och om igen. Först maten, sedan styrkan i hennes bakgrund med fängelse och kamp och därefter toppar hon allt med en proffskarriär i sportens värld. Marjam Hajar Parvardeh, en kvinna som överraskar.
– Jag är så lycklig nu i mitt liv. Vi bodde 18 år i Stockholm och drev restaurang i Gröndal. Det var väl också bra, men inte så bra som här. Här är folk så fina och livet är enklare, lugnare. Jag kände mig aldrig hemma i Stockholm, det gör jag här. Visst är det underligt? Från Iran till Jokkmokk. Det är fint.