Hon är lite sen. Men en del av henne ligger ändå på bordet framför mig. Kalender 2012, rätt och slätt, står det på framsidan och så Pessimisten sittandes i en husvagn. Lagom nöjd. Alltså inte nöjd alls.
Glasklara motiv
Efter en snabb genombläddring står det klart att det här är allt annat än en klassisk kalender med fluffiga kattungar eller gulliga barn. Även de yppiga blondinerna lyser med sin frånvaro. I stället går de tolv bilderna i en slags beigegrå ton. Och motiven är glasklara - det är Pessimistens verklighet vi får ta del av.
Bakom bilderna står Luleåfotografen Viveka Österman och hon skrattar när hon stannar vid novemberbilden, en ganska mörk och tråkig historia.
- Det första jag frågade mig när jag tog mig an projektet var hur jag skulle få det snyggt. Jag är ju van att jobba med blixt och ljussättning.
- Det tog några bilder innan vi hittade formen, även om den nu känns ganska given.
Slående likhet
Dörren stängs plötsligt bakom oss och Pessimisten har anlänt.
- Ja, arbetet hade då gått mycket fortare om inte Charlotte dykt upp, fnyser hon och fortsätter:
- Nä, det har varit skönt att jobba med Viveka. Hon är tyst och hon har lyssnat på mig. Och hon lydde mig även fast hon inte alltid ville. Till skillnad från Charlotte.
Viveka ler och håller med. Rycker lite lätt på axlarna. Jag tittar på Pessimisten, inte för länge dock, och sedan ned på kalendern. Likheten med bilderna är slående. Den beiga koftan är knäppt, munnen är snipig och hållningen under all kritik.
Varför kände du att idén om en väggkalender var så bra?
- Ja men den är ju tyst. Och ju tystare desto bättre. Jag är ju emot teater. Charlotte håller ju på med teater. Jag gillar tråkig deprimerande konst, dikter om döden. Jag vill inte stå på någon scen, jag måste stå där. Jag blir tvingad.
Men hur var det att posera då?
- Det där är inte posering! Det är verklighet. Det är klart att det är lite överdrivet ibland. Som augustibilden. Det var ju mycket tråkigare än det ser ut.
När jag tänker på väggkalendrar så tänker jag på barn eller hundvalpar. Så det här känns ju... nytt.
- Nytt? Ja, det man brukar se är ju fruktansvärt harmoniska, dimmiga naturbilder. Nästan pornografiska bilder. Jag vill se det jävliga med naturen.
- Ja, egentligen är ju det här mer realistisk än en fjälltopp, flikar Viveka in.
Pessimisten ställer plötsligt ned sin kaffekopp och vinklar mungiporna än mer nedåt.
- Det här kaffet är alldeles för sött.
Sött?
- Ja, det ska vara surkaffe.
Nästan lite nervös för vad som komma skall, bläddrar jag fram till en av sommarmånaderna och pekar på en bild där Pessimisten ligger raklång på stranden.
Den här bilden är jag mest förvånad över. Jag trodde inte stranden var din grej?
- Ja men jag har ju psoriasis. Men inte var det skönt. Det var grusigt. Och barn som skrek och så spillde jag saft så det blev alldeles kladdigt.
Ojdå. Vilken årstid föredrar du?
- Vintern. Ju kallare desto bättre. Då håller sig folk inne och när man träffas kan man säga: Nä men gud så kallt, nu måste jag gå. Snabba samtal.
Smart. En annan sak som slår mig är den där väskan som finns med på nästan alla bilder. Har du alltid med den?
- Va!? Vad är det för idiotisk fråga. Har du alltid med dig den där frisyren? Har du ens någon journalistisk utbildning? Vilken idiotisk fråga.
Både jag och Viveka skruvar på oss. Och jag bläddrar febrilt bland mina frågor, i hopp om att hitta något som inte ska uppröra allt för mycket.
Berätta om festen på Norrbottensteaterns på måndag! Vad kommer hända?
- Jag måste säga att det här är det bästa som hänt Norrbottensteatern. Folk ska dricka surkaffe och äta butterbulla, sitta i mörkret, köpa kalendern och sen gå hem. Sen kommer vi samla in pengar som oavkortat kommer att användas för att stoppa plågsamma teaterförsök. Sen ska jag läsa en psoriasisdikt. Eller en dikt om Coop forum.
Har du bjudit in några gäster?
- Ja, kören Mumma kommer. Ja, de har lovat att sjunga sorgliga sånger. Sedan kommer Kjell-Peder Johansson intervjua mig. Han har ju pratat med många idioter, så han kan det där.
Oj.
- Ja, sen vill ju Charlotte komma men jag ska göra allt för att det inte ska bli så.
Pessimisten lutar sig fram och viskar besvärat:
- Ja, hon är ju lite av en linslus.
Men är det inte skönt om hon liksom tar över?
- Skönt? Det är obehagligt med människor som tar för mycket plats.