"Sveriges svar på Bob Dylan"
ULF LUNDELLKulturens HusFredag 19.30
Foto:
Min mamma är gammal proggare och Lundell har alltid spelats i bakgrunden under min uppväxt. Han är ett svenskt kulturarv som kan rocka trots att han snart fyller 60 år. Lundells ansikte är markerat med rynkor och det märks att han börjar bli gammal. Denna turné är en del av slutet som komma skall. Han vill sätta punkt för "life on the road" och han har mer än förtjänat det. "Ser ni rynkorna i detta ansikte? Har jag förtjänat dem? Ja, det har jag", sjunger Lundell och det värmer i hjärtat.
Han är en arbetarklassgrabb och kommer alltid att vara det i själen och det lyser igenom på alla hans låtar. Mellansnacket är spontant och inte alls inövat som hos andra artister. Lundell hade i princip kunnat säga vad som helst och publiken skulle ändå ha jublat. Gensvaret är enormt och det finns inget annat än glädje i stora salen. Han skämtar mycket och väver in vardagsberättelser mellan sångerna och får stora applåder tillbaka. Han levererar som det proffs han är och Winnerbäck kan slänga sig i väggen. Han kommer aldrig att bli en ny Ulf Lundell.
Konserten blandas med en ensam Lundell på scen tillsammans med en gitarr och ett munspel till mer rockiga partier då han får hjälp av ett bakgrundsband. "Det är folket som bygger landet", sjunger Lundell och visar att hans bakgrund från 70-talets vänsterera fortfarande sitter i ryggmärgen. Ulf Lundell är en av oss och han kan fortfarande trollbinda en hel publik.
Det enda negativa med föreställningen var en berusad man som envist skrek ut "Lilleman" så fort han fick chansen. Han klappade händerna och ställde sig upp under låtarna fast Lundell bad publiken att inte göra det. En full människa som inte kan uppföra sig är allt som krävs för att förstöra en perfekt konsert.
Så jobbar vi med nyheter