Sven Björklund ser som sin största styrka som skådis att han är orädd och kastar sig ut. "Jag bara kör, har väldigt kort startsträcka", berättar han.
Om än han har minnesluckor av rang efter han varit på scen är minnet inget som verkar svagt på något vis när vi hörs via telefon en mild tisdag i januari. I köket i Krokek utanför Kolmården står radions P1 på. Han skruvar ner volymen en aning, slår sig ned med en kopp kaffe och vi börjar snacka Klungan – humorgruppen han tillhör. Gruppen som bjuder på skruvade karaktärer med breda dialekter och udda kroppsspråk.
– Dialekterna är centrala, men de är liksom inte huvudgrejen. Det är karaktären bakom vi vill lyfta.
Att komma på karaktärer och berättelser har alltid varit en stark sida hos honom. Sven Björklund började redan för fyra-fem decennier sedan hitta på grejer hemma på Hubertusstigen i Luleå. Han och barndomsvännerna lekte sig genom barndomen.
– Jag har nog alltid haft lätt för att prova mig fram. Jag bara kör.
Han har kunnat leva på sitt berättande och skådespeleri sedan början av seklet. Hösten 2003 i Umeå minns han lite extra starkt.
– Vi hade fått tillgång till en liten scen och satte upp fem-sex föreställningar där den hösten. Olika, varje gång. Helt koko hur kreativa vi var då!
Klungans medlemmar bor numer på skilda håll i landet, men ses regelbundet.
– När vi spånar slår vi oss ned, säger ett ord, exempelvis monster, ställer en äggklocka på tio minuter och spånar ivrigt var för sig.
Just monster kom att bli temat för deras senaste humorföreställning, "Monstrets tid". Den hade premiär på Stadsteatern i oktober med Sven Björklund, Olof Wretling och Mattias Fransson på scen. I Stockholm körde de för utsålda hus och fick fina recensioner, nu är det turné som gäller.
Den Luleåaktuella föreställningen Monstrets tid beskrivs i programmet bland annat med orden: "Rädslor, skräck och skratt blir ett, och plötsligt är vi där – i monstrets tid. Eller var vi där redan innan?" På bild och scen ses Olof Wretling, Mattias Fransson och Sven Björklund.
– Men nu, som i Luleå, blir det ju en helt annan grej. På Stadsteatern är salongen ganska liten, där ryms 300 personer. I Luleå på Kulturens hus ryms det ju typ tusen! Det blir en annan utmaning. Man ser inte folket lika tydligt och det kräver en annan koncentration och lyssning.
Ser du framöver något du skulle vilja vässa på lite extra som skådis?
– Jo men vet du. När jag ser min fjälla Linda (Wincent reds. anm), som är utbildad skådis och jobbar på Norrbottensteatern, och hur hon och alla där spelar blir jag golvad. Det är professionalitet på en helt annan nivå. Dit hade jag velat komma nån gång. Jag har ju mer bara tramsat på, och vågade aldrig söka scenskolan. Så, mer drama skulle jag vilja klara av.
Många förknippar honom med karaktärer som Patrik Larsson i radioprogrammet "Mammas nya kille", eller som här; Lars Stenberg, den bittre sjukpensionären i teveserien "Ingen bor i skogen".