Till tonerna av Flat tyre on a muddy road från Dregens soloplatta kliver han, i guldväst och ett linne som visar generöst med hud, upp på scenen. Med ett V-tecken och ett ”tja!” inleder han sitt föredrag inför ett stort antal gymnasieungdomar. ”Är det några som ska bli musiker här?” frågar Dregen och ett tiotal händer sträcks upp. ”Ja, ja. Det kommer nog några tips för er som ska bli hjärnkirurger också”. Efter föreläsningen och ett stort antal skrivna autografer får Duo nöje en lång pratstund med rockstjärnan.
– Jag är väl inte den man tänker på som förebild. Jag har inte varit en förebild, utan gjort som mina förebilder har gjort. (skratt) Men jag är okej. Jag mår ju bra och lever efter att ha gått igenom alla återvändsgränder som finns, säger smålänningen och fortsätter:
– Hade någon sagt till mig för 10 år sedan att jag skulle stå och föreläsa i Luleå hade jag trott att det var ett skämt. När de ringde och frågade om jag ville göra det här trodde jag att det var en Hassan-ringning. Det har nog att göra med min paranoida läggning, men jag trodde att de drev med mig.
Vi står på baksidan av Luleå Energi Arena. Lutad mot väggen röker Dregen Camel och har en längre utläggning om att det är bra för Sverige att ha föreläsare som honom. ”Med vår regering… allt är bara antidepressiva och skit. Bara statskassan växer så är allt bra” och menar att man ser ned på konsten och kulturen. ”Det är en platt kultur och det blir bara Melodifestival och tävling av allting”.
Dregen har gått in i en ny fas i livet. Hans band Backyard Babies har efter 25 år tillsammans lagt projektet på is, han har gift sig med sin Pernilla Andersson och de har fått sonen Sixten, 1 år.
– Det är så flummigt att prata om att ha blivit farsa. Det är såklart jättekul, fantastiskt och ger en ny dimension på livet. Jag är glad att det inte hände för femton år sedan, då hade jag inte varit en bra farsa. Nu ser jag fram mycket mot att ta med Sixten på resor och turnéer. Efter det här ska jag till Japan och det är mitt favoritland, det hade varit grymt att ta med Sixten, men han är för liten ännu.
Är det här med föreläsning ett steg i att ha blivit 40 år, gift sig och klippt sig?
– (Skratt). Nej. Det här var jättekul, men jag ska inte hem och lägga ut gitarrsamlingen på Blocket och köpa powerpointpresentationer för pengarna. Jag kan bara känna att det är bättre att jag gör det än några präktiga stofiler.
Dregen har även släppt sitt självbetitlade debutalbum som soloartist.
– Fantastiskt. Det är en perfekt ålder att göra det i. Många kan tycka att det är sent, men jag är så trygg i det jag gör nu. Vi har hållit på i 25 år och helt ärligt så blir det inte samma sak då, nu när min skiva var klar höll jag den i handen kände jag mig som 21 igen. Det är en grym känsla och det är en ny nivå när jag får kliva fram och inte bara vara gitarrist.
Ditt tidigare band Hellacopters och även Backyard Babies sålde mycket och drog stor publik. Hur är det att nu börja om? Det kan bli glesare framför scen.
– Det är en utmaning. Det är bra att få en kalldusch och en örfil. Det är nyttigt.
Hur mår Backyard Babies?
– Vi är inte splittrade men det är inte heller klart när vi kör igen. Vi har spelat ihop, bott ihop och turnerat ihop så länge. Vi är som bröder eller som ett förhållande där man bor ihop, men man har slutat knulla. Man vet vilka ackord och vad som ska komma, vi behöver en nytändning.
Under den pausen har han har släppt en bok, synts i tv och reklam, fortsätt spela och släppa album. Det resulterar i att han numera är ett ansikte som de flesta känner igen. Ingen - oavsett ålder, intressen eller musikstil - på redaktionen reagerar med att fråga vem Dregen är de dagarna innan vi ska träffas.
– Är det så? Då blir jag lite chockad. Jag vetifan varför det är så. Jag har ändå märkt lite av det och då blir jag smickrad. Jag antar att det är positivt. På konserterna är det tjejer och killar från 17-23, men också äldre, det är punkare och MC-snubbar med skägg.
Du har synts mer.
– Det där är intressant. Jag har gjort mer tv, men bra tv. Inte varit med i vilken skit som helst. Sedan gjorde jag en Teliareklam som kanske inte är en highlight i min karriär, men den finansierade soloskivan. Det är ingen som reagerar på att Zlatan gör Volvoreklam och att alla idrottare säljer ut sig totalt. De står där med ett grötpack från Axa och alla bara ”okej”.
Hur kändes det att göra reklamen för att finansiera skivan?
– För att göra soloplattan hade jag två val. Antingen gå till skivbolagen och böna och be om att få göra den, sedan ska de stå och andas en i nacken och säga att det är för mycket gitarrer där och att sången ska ändras där. Eller så finansierade jag hela själv, gjorde den klar och sa ”Här. Det här är vad ni får”. För att hålla på med det här måste man sälja lite röv också.
Nicke Andersson som Dregen startade Hellacopters med är fortfarande en kompanjon. Andersson är med på skivan och de båda har nyligen varit ute på en Europaturné, Andersson då med sitt band Imperial State Electric.
– Jävligt kul. Två band i en buss och 14 pers där i, då blir det tajt och mysigt kan jag säga. Vi hade 16 gig på 18 dagar och vi var båda headline på turnén. Vi hade samma backdrop på scen, ett band spelade och fem minuter senare drog nästa igång. Det var inte den där sega väntan som det kan bli mellan två akter. Vi hade ett mynt där det stod Imperial på ena sidan och Dregen på andra, sedan singlade vi slant om vem som skulle börja lira.
Vi sitter i ett litet, mörkt speakerbås högt ovan basketplanen i stadens nyaste arena. En av landets mest uttalade rockstjärnor halvligger i stolen men svarar engagerat och utvecklar frågor vidare. Med hans bakgrund är det oundvikligt att komma in på rockstjärneprylen. Vi har pratat om vilka som är Sveriges största dito och följdfrågan är naturligtvis om han själv platsar där.
– Jag ska ta mig till förstaplatsen. Vissa tror att jag är i slutkanten på karriären, jag kanske är naiv, men så ser jag absolut inte det - jag har inte gjort min bästa skiva.
Efter föreläsningen, som nu börjar vara ett par timmar bort, ringlade kön sig lång då ungdomar som lyssnat ville ta bilder och autografer på armar och block. En ville ha en autograf till sin pappa.
– Ja, (skratt). Jag blir lite chockad då. Jag känner mig inte som någon där en grabb vill ha autograf till sin farsa. Men jag såg det när vi turnerade med AC/DC 2001, då var det tre generationer som var där tillsammans. De stod där med sitt barn på axlarna och sin farsa bredvid och alla gillade vad de hörde. Det är coolt.
Är det ett mål?
– Jag vet inte. Jag vet bara att jag vill fokusera på musiken. Med Backyard blev det mycket kröka och droger, vi frågade inte turnéledaren när vi skulle spela – vi frågade när spelningen var slut så att festen kunde börja. Jag kan uppskatta en bra fest nu med men musiken är viktigast. Man kan missa intervjuer, kasta en tv och be journalister dra åt helvete. Men nu när man är 40 är det inte lika charmigt. Det är mer tragiskt, säger Dregen och förstår varför han har levt så.
– Supershitty to the max-plattan eller Total 13 hade inte låtit så om vi hade ätit bullar och druckit varm mjölk.