Inramningen liknar en Drake-konsert i miniatyr, med klotformade och färgskiftande lampor som hänger i taket. Men den första akten på torsdagseftermiddagen är inte en kanadensisk hiphopare, utan en Jokkmokks-märkt folkmusiker.
Mirja Palos föreställning Norrbottnisk själ tar vid prick 16:00. Hon varnar vänligt att vi är påväg ut på en resa och att publiken kan behöva hålla i sig. Helt acapella drar hon sedan i gång, och låter det blandas med spoken word. Det står klart att Clarion Hotel inte är den optimala platsen för den här typen av arrangemang. Några glada turister vid receptionen är ungefär lika störande som nyårsrakter.Men när sången tar vid är allt det glömt.
Rakt igenom är texterna natursköna och de bäckarna och marker hon sjunger och pratar om ser man framför sig. I botten ligger också en kritik mot exploateringen av Norrlands naturresurser och övergrepp mot minoriteter. Och visst finns det en charm i att allt detta framförs i en futuristiskt inredd hotellobby i Luleå. Men helst hade jag velat se detta i en lokal avsedd för just förställningar.
Hon jobbar imponerade med loopar och sina olika röstlägen och stämmor. Det gnistrar också vackert när hon går lös med sin Kantele – ett finskt instrument med 11 strängar. Jag håller aldrig i mig, men Norrbottnisk själ är definitivt en resa.
De välklädda och artiga herrarna i Like Jordan kliver sedan på. De berättar att båda nyligen blivit dumpade och att de då bestämde sig för att göra musik tillsammans. Genren kallas för relationspop, berättar de.
Jag kanske är kräsen i genren, men jag tror inte det. För redan efter ett par låtar står det klart att Erik Sjögren och Fredrik Carlsson studerat mästaren i genren – sångaren i Bon Iver, Justin Vernon. Han som nydumpad låste in sig i sin pappas jaktstuga i Wisconsin och sedan kom ut med en av 2000-talets bästa skivor.
Anslaget blir därför för stort, instrumenten och effekterna för många, och när till och med sången skaver blir jag nervös och vill helst gå och köpa en kaffe. Killarna har visst potential som låtskrivare, för i avslutande Love is poisoning hör jag tendenser till en helt OK refräng.