Öppen ateljé i ett öppet landskap

De öppna fälten breder ut sig efter skogen som flankerat vägen kring Bälinge.
Första avtagsvägen till vänster efter t-korsningen i byn Avan, ett par kilometer till och så är det ingen tvekan om var konstnärinnan Britt-Louise Landfors har sin sommarateljé.
En vit skylt med texten "Konst" skrivet i rött och under den; en bumlig figur i rödskimrande kopparplåt som vajar fritt i vinden.

Konstnärinnan tar emot NSD på sin gård och visar oss direkt sommarateljén; en timrad bagarstuga målad i svart Falu rödfärg.
"Det heter faktiskt så", förklarar Britt-Louise Landfors.
Vid första anblick är det en anspråkslös byggnad men redan vid den rödgrönmålade dörren möts man av ett av Britt-Louise Landfors verk; en avgjutning av hennes egen hand som fungerar som dörrhandtag.
Fotograf Maria Ekman vill genast ta bilder och Britt-Louise Landfors berättar samtidigt om hur hon kom på idén.
- Vid ett kurstillfälle skulle vi göra något med händerna. Jag gjorde en knuten hand. Jag gjorde den i gips först, sedan i acrystal, säger hon om materialet samtidigt som hon visar oss in i ateljén.

Vitmålade bjälkväggar och doften av oljefärg möter oss när vi kliver in. Rejält tilltagen takhöjd ger rymd åt ateljén och ett fönster ner mot älvsidan släpper in ljus.
En oljemålning intill dörren har ännu inte torkat.
- Jag gör så, låter den vila ett tag. Sedan börjar jag igen, säger hon.

Liksom många andra konstnärer som är medlemmar i KIN, Konstnärer i Norrbotten, öppnar Britt-Louise Landfors sin ateljé under sommaren och visar sitt konstnärsskap för allmänheten.
Bagarstugan är hennes sommarateljé. Vintertid huserar hon i en ateljé på Kronan, Ateljé Louiart.
- Då vill jag vara i stan och träffa kolleger, säger hon.
Mitt i rummet hänger små skulpturala figurer i trådar.
På golvet står bronsskulpturer i olika storlek och i ena hörnet svävar en skulptur i stengodslera föreställande en man och en kvinna.
Kvinnans bröst är accentuerade och kan närmast beskrivas som glacerade i mörkare kulör.
- Jag tänkte på Madonnas tuttar, säger Britt-Louise Landfors med ett leende.

På ena långväggen hänger en iögonenfallande målning i olja föreställande en beslöjad kvinna.
Färgskalan rör sig i spannet mellan blått/turkost/vitt/beige och insprunget i målningen över kvinnans ansikte syns en slinga spets, en dubbelbottnad symbol.
Vi stannar ett ögonblick och betraktar målningen.
- Jag tänker på alla kvinnor som är beslöjade och kvinnor som blir våldtagna, säger Britt-Louise Landfors tankfullt.
Och temat med det dubbelbottnade syns även i många av hennes övriga konstverk. De små figurinerna i brons nedanför målningen har fått människoansikten fast formen i övrigt är ett lejon, lite hotande.
Var hämtar du din inspiration, frågar jag.
- Det kan bara vara att jag ser någonting. En bild, en tanke. Jag följer inte alltid ett koncept. Ibland växer det fram av sig själv, säger hon.

Ute i trädgården har skulpturerna fått sommarlov och sträcker ut sig som små överraskningar på gräsmattan, solbadandes i en liten bäck som porlar ner i en damm, utspridda över en slänt.
En bit bort syns en mindre installation, ett vitmålat manshuvud av stengodslera placerat överst på en elstolpe.
Något namn har inte installationen fått än.
- Den bara är. Lite totempåleaktigt, säger Britt-Louise Landfors och tittar upp mot figuren.
- Man ska reagera på min konst. Det är viktigt. Det är det som för konsten vidare, att man får tankar, börjar fundera, säger hon.
Ett par dagar efter vårt besök ringer Britt-Louise Landfors mig för att definiera sitt arbete som konstnär ytterligare.
- Min konst är oftast ett verktyg för mina privata tankar och känslan av mystik ger mig utrymme att tänka. Det kommer mycket inifrån en själv, säger hon. Andrea Thür