I glittrande kavaj och naturligt vacker som ingen 71-åring. Musikaliskt säker och med bagaget fullt av låtar, covers och skatter. Det räcker långt så. Varför ska Lill Lindfors sätta en utslagen blomma i håret och dra vissna vitsar med fånig röst? Så mycket värdighet hon har där hon står är det för mig oförklarligt och synd. Med att låtsas komma av sig, dra ”gulligt” i kläderna och med pajiga sexuella anspelningar sticker det istället iväg mot kollegor som Lill-Babs och Siw Malmqvist. När hon strålar i ett vackert hyllningstal till Olle Adolphson som mynnar ut i hans Trubbel är det motsatsen. Eller i Du är den ende och som i Evert Taubes Invitation till Guatemala tillsammans med Mats Norrefalk. Det är en avsevärd skillnad på klass när hon läser dikter eller sjunger Ensam är man ingen mot när hon ger sig på standardformulär 1 A från ståuppkomikens första dagar om korken till tandkrämstuber. Det senare är sämre för att vara tydlig.
Av oklar anledning dras Vi går över daggstänkta berg upp till allsång, men sedan är hundradelarna är inte många innan publik på första raden ropar ” Musik ska byggas utav glädje” när Lill Lindfors frågar vad vi vill höra när för extranummer. Självklart görs den säkert och med klass, utan spår av att det är för en oräknelig gång i ordningen. Kanske belöning till samma publik på första raden har fått utstå en överanvändning av tricket att ”göra det sådär lite lagom obekvämt genom att prata och ställa frågor till den som inte riktigt vill”.
För att förtydliga så är Lill Lindfors ett proffs som kan sin jazz, bossa och lightsamba och är mycket säker. Men hon sa det bäst själv till just de på främre raden: ”Ni behöver inte vara oroliga. Jag kommer inte komma och sätta mig i knäet på er. Det får Lill-Babs ägna sig åt.”
Kulturens hus, stora salen
Tisdag, kl:19.30
Betyg: 2