Det gör ont när knoppar brister. Det är väl så man brukar säga. Att det ibland gör ont att inse sanningen. Att bli vuxen. Och att komma underfund med att livet faktiskt har pågått hela tiden, medan man sprungit runt och letat efter det.
När Mark Levengood berättar om de där insikterna på sin lugnande finlandssvenska, gör det inte ett dugg ont. Det är bara fint och skönt och liksom självklart.
Den ganska enkla "pratshowen" (inte att förväxla med talkshow) tar sin avspark i lilla Gäddviken, där barnet Mark gungar så högt han kan för att se över radhustaken och långt dit bort där det verkliga livet pågår. För honom blir mötet med filmen Sound of music "svaret på allt". Julie Andrews är svanen, alltings mening, och den fula ankungen Mark, bara 14 år, rymmer till Österrike i jakten på sig själv.
I dirndl-klänning och snyggt kompad och uppbackad av syster Per "Texas" Johansson, lyckas Mark ta oss från Gäddviken till Salzburg till Calcutta och tillbaka igen. Omkramad av en gigantisk guldram och förstås framblåst av Texas, pratar Mark i stort sett oavbrutet i 90 minuter. Och det utan att det blir varken långrandigt eller platt. Mark har talets gåva, definitivt, och bara med sin melodi och perfekta timing trollbinder han. För egentligen är det inga stora hemligheter han avslöjar, de snyggt inklämda vitsarna är bara semiroliga och ja, de där knopparna ska ju liksom brista.
Jag kommer på mig själv med att nästan mysa. Enkelheten och självklarheten är lugnande. Det är inte så ofta man lyckas påminna sig själv om det. Att livet mitt framför en inte bara pågår utan också är helt ok. Om inte mer.
Mark Levengood lyckas. Och berör.